• Ruttna rötter

    Det finns tv-serier, och sen finns det tv-serier. I den tidigare kategorin hittar vi sitcoms och andra former av rapp underhållning man egentligen inte behöver lägga allt för mycket energi på att hänga med. I den senare kategorin hittar vi tv-serier som bryter ny mark, revolutionerar mediet och som har bra manus, bra regissörer, bra skådespelare, ordentliga budgetar och en gemensam respekt för materialet.

    Alla inblandade i ger allt och skänker en trovärdighet till projektet som gör att inte en minut i ett avsnitt har några svaga punkter. Exempel på detta är från senare (och tidigare) år är Boardwalk Empire, Mad Men, första säsongen av Twin Peaks, True Detective, Bron, första säsongen av Walking Dead, Sherlock, House of Cards, och så vidare. TV-serier som håller måttet hela vägen, vars handling inte flippar ut när manusförfattarna börjar få slut på ideér. TV-serier där skådespelarna verkligen köper det material de ska vara med och skapa på film, där handlingen inte har oerhörda logiska luckor, och så vidare.

    Den svenska TV-serien Jordskott har blivit något av en succé. Den har hyllats av olika anledningar men efter fyra avsnitt kunde jag i princip lista ut hur första säsongen skulle sluta, och resan till det tionde och sista avsnittet blev mest en plågsam upplevelse där jag satt med min iPhone i ena handen och slökollade Twitter eller min Mail i väntan på att något skulle hända som tog tag i mig.

    Det största problemet med Jordskott är inte det riktigt dåliga manuset som seriens skapare och “konceptuelle regissör” skrivit - ett manus som känns som en dålig karbonkopia av Twin Peaks blandat med lite inslag av tomtar och troll. De logiska luckorna är så många så det går inte att räkna upp alla här, men det finns gott om saker i handlingen som bara inte fungerar, trådar som inte knyts ihop och närmast larviga inslag som man mest skrattar åt.

    Kjell Häglund summerar det bra i en artikel på TVDags:

    Men det mest störande är svårigheten att tro på den lilla skogsbruksorten Silverhöjds plats i verklighetens samtid och samhälle, vilket egentligen är en förutsättning för storyn.

    Det jag har allra svårast för är hur en extrem, världssensationell parasitsjukdom uppenbarligen behandlats och forskats på av en enda ensam läkare på det lilla lokala sjukhuset – under tio års tid.

    Och att inte Moa Gammels huvudrollspolisutredare, när det gäller hennes egen dotter, själv larmar högre sjukhusinstanser i Stockholm.

    Det största problemet med Jordskott är skådespelarnas insatser. Inte alla skådespelare, men de flesta.

    De tar inte jobbet på allvar - de läser sitt istället manus rakt upp och ned. Som skådespelare måste man tro på det manus man ska spela upp - oavsett om handlingen utspelar sig på månen eller i den svenska urskogen måste man köpa det eller hoppa av projektet. Det är vad skådespeleri går ut på och med ett ytterst fåtal undantag är det ingen i skådespelarensemblén som tycks vara särskilt intresserade av att skådespela.

    Det amerikanska uttrycket phoning it in har aldrig varit mer passande.

    Särskilt talande är Moa Gammels rollprestation som mamma där hon just försöker spela en mamma, men det fungerar inte. Man måste kanske vara förälder själv för att fatta det, men hade min dotter återvänt efter sju års frånvaro hade jag knappast lämnat henne ensam i ett stort hus i flera timmar.

    Att dottern till slut väljer att bli ett med naturen (om ordvitsen ursäktas) och mamman mest verkar acceptera att det är så det får bli är minst lika obegripligt. Visst, hon kanske hade funnit sig i att dottern nu tillhörde naturen snarare än den mänskliga världen efter alla de år hon varit borta, och slutscenen var vackert filmad - inget snack om det - men det hela gick lite för enkelt.

    De gyllene undantagen finns hos Peter Andersson i rollen som Gustaf Borén, Lia Boysen som Gerda Gunnarsson, Henrik Knutsson som Niklas Gunnarsson och Happy Jankell som Esmeralda. Richard Forsgren i rollen som Tom Aronsson gör också ett helt okej jobb men det är något som saknas där, något som inte riktigt går att sätta fingret på.

    Kanske ligger en hel del av skulden hos regissören och tillika manusförfattaren, Henrik Björn. Han borde haft vett att anlita en erfaren regissör som kunnat få lite distans till materialet och identifiera alla de luckor i manuset som finns. Det blir extra komiskt när manuset säger emot sig självt, som i den sista episoden när den extremt onödige rikskriminalaren stolpar in på polisstationen och tar kommandot över allt och alla. De lokala poliserna försvarar huvudkaraktären och tillika polisen Eva Thörnblad med orden “Vi hade aldrig kommit så här långt med fallet utan henne” och framställer henne som ovärderlig när hon i själva verket egentligen inte bidragit med ett enda vettigt beslut i serien, och när man som tittare hajar till och säger “vad fan pratar de om?” rakt ut så är det underligt att Henrik Björn inte sett detta själv.

    Det som tycks rädda Jordskott från att bli totalt arkebuserat är snygga effekter, bitvis läckert filmade scener och någon sorts mystik som byggs upp under de 4-5 första avsnitten innan allt spårar ur totalt med troll och andra väsen.

    “Näcken” eller vem det nu var de fiskade upp ur reningsverket var ett bra exempel på något vi aldrig hade behövt få en förklaring till - det var obehagligt snyggt när denne flöt förbi barnen som satt och metade på en brygga och det var ganska häftigt när liket efter samma varelse visade sig ha förvandlats till en geleaktig vätska och flöt ut i obduktionsrummet när liksäcken öppnades.

    Vi hade inte behövt veta mer, utan det det hjälpte istället till att bygga på mystiken som fanns i serien. Istället skulle en ny varelse födas upp, men syftet med förklarades, som så mycket annat, aldrig.

    Jordskott hade fungerat om det hade varit något som fanns ute i skogen och som tog barnen och ställde till med djävelstyg i största allmänhet.

    Ungefär som Twin Peaks. Och lite som X Files.

    Det, och kompetent regi och engagerade skådespelare, hade räckt riktigt långt.

  • Jag och min Volvo

    Min bil är gammal. Det är vad 50-talister brukar referera till som en “sossecontainer”, och jag har fått utstå ett och annat skämt om min bil. Men jag gillar min bil, trots att den är just gammal, inte särskilt snygg egentligen och dessutom närmare 50000 körda mil under dess elva år på vägarna.

    Jag pratar om min Volvo XC70. Känd bland annat från artiklar som denna har bilen blivit något av en förlängning av min personlighet - lite kantstött, lite mullig, lite sävlig och inte särskilt rapp i vändningarna men alltid med en ambition att leverera.

    Under de mer än tre år jag haft bilen har jag fått reparera en del saker, långt ifrån mycket, men ändå saker som behövs fixas när bilen rullat långt. Generatorrem, bromsar, turboslang, regelbundna oljebyten i motor och växellåda, nya vinterdäck, kamrem, vattenpump och nu senast en läckande andra vattenpump för dieselvärmaren (som ändå är trasig så de kopplade bort den istället för att byta ut den) samt diverse delar i framvagnen som gör att det låter “klonk” emellanåt.

    Det finns saker jag inte riktigt kan eller vill fixa med själv (mycket beroende på att jag saknar en bra plats att mecka på) men en kärvande fönsterhiss, trasig nummerplåtsbelysning, byte av torkarmotor och torkararm bak och lite annat småplock har jag reparerat själv. Tänkte ge mig på att byta högtalare i bilen också men såg att de är fastnitade i dörrarna så jag måste skaffa mig en popnitpistol först.

    Vad är då tjusningen med en gammal bil? Den är förhållandevis billig att äga. Trots att skatten ligger på drygt 7800 kronor per år drar den under halvlitern per mil (diesel), är billig att försäkra och förhållandevis billig att lämna in på verkstad. Det är en tyst, komfortabel bil som också är oerhört säker (jag blev påkörd bakifrån av en två ton tung Range Rover i januari och det enda som gick sönder på Volvon var lite plast som försäkringsbolaget betalade byte för medan Range Rovern fick bärgas därifrån) och bor man som vi gör ute på landet är kan vintrarna vara komplicerade varför XC70:ns fyrhjulsdrift är helt suverän.

    Kort sagt - det är en bil för mig. Trygg, pålitlig och fungerar för det allra mesta.

    Detta kan givetvis vara en aning provocerande. Vänner och bekanta ser antingen med ett visst mått av respekt på bilen eller så fnissar de och tycker den borde ha skrotats för länge sedan. De som tror bilen är nyare blir nästan häpna när de hör vad som står på mätaren.

    Det finns utöver de anledningar jag angav tidigare två stora dito som gör att jag behåller bilen och tänker fortsätta göra det ett tag till. Den första anledningen är en taxichaufför i 55-60-årsåldern som hämtade mig en tidig morgon för några år sedan. Han såg bilen på gårdsplanen och frågade vilken årsmodell det var. Därefter sade han följande:

    Sälj aldrig den där bilen. Den är suverän.

    Ta hand om den så kommer den fungera tills du är i min ålder.

    Taxichaufförer kan snacka skit om mycket men om det är något de har viss koll på så är det bilar.

    Den andra anledningen kommer från en skadereglererare på en Volvoverkstad jag besökte för ett tag sedan angående krockskadan jag beskrev ovan. Han såg vilken årsmodell det var, och tittade på mätarställningen och sade:

    Imponerande.

    Tar man hand om de här bilarna går de hur länge som helst och de är extremt krocksäkra.

    Två, i mina ögon, auktoriteter har uttalat sig.

    Jag ska erkänna att jag kastat längtansfulla blickar på allt från en Saab 9-3 Aero i lämplig årsmodell (2000-2002) till en Land Rover Discovery 3 (med diesel-sexan), två bilmodeller och märken som båda har särskilda platser i mitt bilhjärta.

    Min gode vän Fredrik summerade det dock bäst om varför han som jag uteslutande köper äldre bilar och hellre tar hand om dem än att bara kasta bort och köpa det nyaste och senaste:

    Dessutom finns det ju en viss tjusning med att hålla bilar i liv vid de mitalen tycker jag, man får liksom knäppa alla som inte vågar köpa en bil som gått mer än 7000 mil på näsan.

    Att köpa en äldre bil är definitivt inget problem, så länge man vet vad man köper och ser till att göra sin hemläxa innan man köper. Kända och vanliga fel och problem är saker man måste ha koll på, men lägger man ner den tiden och ser till att ha en bra och prisvärd meckare i närheten kan man helt klart leva med en äldre bil.

    Den ger dig inget andrahandsvärde att tala om men den rensar inte bankkontot heller när du ska punga ut handpenningen.

  • Kanske en av historiens bästa filmer

    Det är en väldigt märkvärdig film, i synnerhet med tanke på att det är en så kallad “ungdomsfilm”. Släppt för 30 år sedan, 1985, är The Breakfast Club något så intressant som en riktigt sevärd “collegefilm” som de kallades då. Fullpackad med smarta repliker, en på pappret omöjlig handling men som i praktiken fungerar helt lysande och med riktigt bra skådespelare (som då gick under öknamnet “The Bratpack”) har denna 97 minuter långa film lyckats få 7,9 av 10 poäng i betyg på IMDB.

    The Breakfast är på många sätt en motsägelse. Å ena sidan är det en film som säljs hårt på de fem huvudrollsinnehavarna och det faktum att de var superkändisar genom tidigare filmer av regissören John Hughes.

    Den säljande undertiteln för filmen var minst sagt pompös:

    They only met once, but it changed their lives forever

    Vad är då grejen med The Breakfast Club?

    Många som sett den tycker den är oerhört tråkig. Det händer ju ingenting, är ett vanligt återkommande betyg, och det är precis det som är det geniala med handlingen: fem ungdomar samlas en tidig lördagsmorgon för en dags kvarsittning i skolan. De är där av olika anledningar, och de är ett tvärsnitt av det amerikanska samhället under Reaganåren i USA - en värsting, en sportfåne, en rikemansdotter, en nörd och en tjej som bara är “annorlunda” och inte passar in någonstans.

    Intressant nog har de en sak till gemensamt utöver att de går i samma skola och ska sitta på kvarsittning tillsammans - de kommer alla från hem där de vuxna i deras liv inte förstår dem. Det är inte en del av handlingen som bär filmen framåt men det antyds lite senare i filmen vid några tillfällen och hänger man med redan i filmens inledning får man reda på allt man behöver veta om ungdomarnas situationer hemma.

    Sportfånens pappa tycker inte sonens mobbningsattack mot en svagare klasskamrat var något att skämmas för utöver det faktum att sonen åkte dit. Nördens mamma skäller ut sonen för att han reagerat negativt på ett dåligt betyg och brutit ihop över det. Den annorlunda flickans familj visar inget intresse av att säga hejdå till henne utan dumpar henne vid skolan och åker snabbt därifrån och rikemansdottern klagar över att hon ska tvingas tillbringa en hel lördag i kvarsittning och antyder att pappan borde kunna göra något åt det. Pappan å sin sida lovar dottern att åka och shoppa med henne som kompensation för det faktum att hon straffas för något hon inte borde ha gjort i första hand.

    Värstingen kommer gående, ensam, över skolgården. Ingen förälder bryr sig om honom, och vet sannolikt inte ens att han sitter i kvarsittning.

    Det finns massor med andra saker som gör filmen värd att se och som också stärker mitt intryck av att de fem ungdomarna faktiskt var riktigt bra skådespelare. I en scen sitter ungdomarna (skådespelarna var i själva verket mellan 17 och 26 år gamla när den spelades in) och ska berätta varför de fått kvarsittning, men scenen, som är en av de tyngsta i hela filmen, fanns inte i manus utan skådespelarna improviserade sina repliker.

    Filmens scener är inspelad i samma ordning som de visas i den färdiga filmen, en film som för övrigt var 2,5 timme lång och också hade varit det om regissören John Hughes fått som han ville. Hughes sade senare att han hade den enda kompletta kopian av The Breakfast Club, som klipptes ned till 1,5 timme. Negativen för de bortklippta scenerna förstördes.

    Jag hade gärna sett hela den filmen, men samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att The Breakfast Club i den form som filmen fick när den släpptes var ett mästerverk, kanske den bästa film John Hughes någonsin skrev och regisserade.

  • En äkta amerikansk journalist går ur tiden

    Fram tills för ett år sedan hade jag inte lagt någon nämnvärd energi på att hålla koll på vem David Carr var.

    En dag låg jag på soffan och var sjuk och gjorde vad jag brukar göra de få gånger varje år som jag är sjuk - jag såg jag en dokumentärfilm på Netflix. Denna gång var det en film vid namn Page One: Inside The New York Times som handlade om hur “gammelmedia” i form av just anrika The New York Times försöker anpassa sig till den nya världen med allt vad det innebär i form av förändringar, nedskärningar och så vidare.

    Det var en fascinerande dokumentär i många avseenden, men kanske främst för att en underlig person vid namn David Carr var med i den. Carr hade uppenbarligen ett och annat ärr på kroppen och i själen och det visar sig snart att han är nykter alkoholist och före detta missbrukare som varit på rehab och ändå lyckats uppfostra sina barn och gifta sig.

    Utöver allt detta hade Carr ett arbetssätt som inte liknade många andra journalister på The New York Times. Han svor, han skällde ut, han sa åt folk att sluta snacka skit om “gammelmedia” och gav sig inte förrän han brutit igenom muren av PR-snack som många företag och kändisar omger sig av. Han var, i brist på andra uttryck, äkta vara.

    Han kunde skriva också. Här en kommentar om USA:s tyngsta nyhetsankare Brian Williams som avslöjats med att överdriva sina upplevelser i krigets Irak och nu blivit avstängd sex månader utan lön:

    Still, it was not enough for him to be the No. 1 anchor of the No. 1 news program in America. Perhaps he sensed that he was king of an entropic kingdom imprisoned by incontinence and cholesterol ads. As the ever more manic news cycle whirred around his evening newscast, it would be hard not to feel a little beside the point.

    David Carr skrev som en europeisk mediekritiker skulle skriva. Han var aldrig rädd för att öppna truten och säga vad han tyckte, och han fick vad jag vet inte ofta mothugg från andra av den enkla anledningen att han var påläst, kunnig och såg till att han hade på fötterna innan han sa vad han tyckte och tänkte.

    I sanning en förebild för alla som aspirerar att leva på att säga vad de tycker, eller hur, Hanne Kjöller?

    David Carr segnade ihop på The New York Times redaktionsgolv och förklarades senare död på sjukhuset. Han blev 58 år gammal.

  • Vad tror du dina barn gör på Internet?

    Jag fick min första dator 1982. Då fanns inte Internet och BBS:er var något som var långt ifrån det fenomen som det blev under senare delen av 80-talet och början på 90-talet.

    När jag började hänga på BBS:er 1986 eller 1987 så var tonen bitvis rå, bitvis skämtsam, bitvis konstruktiv men för det mesta kamratlig. Det var ungefär som samhället var för människor i 15-20-årsåldern.

    Mobbning har alltid varit något som funnits. Kanske är det min ålder som spelar in i antagandet att tonen blivit råare mellan barn och ungdomar med tanke på att jag och många med mig under min barndom var duktiga på att vara stora i käften och sticka ut hakan.

    Det är dock svårt att inte fundera över hur det skulle sett ut om barn och ungdomar inte haft den enkla tillgång till Internet som de har idag. Chatnätverk som Kik och Snapchat är oerhört enkla att komma igång med och det är också lätt att gömma sig bakom sin iPhone eller iPad (eller valfri Android-enhet) och vara elak, hotfull och stor i korken likaväl som det är enkelt att vara snäll, glad, rolig och ömsint.

    Vad gör ditt barn på Internet? Om du tror att mobbning och annat är något som oftast sker via Facebook så kan jag meddela att så definitivt inte är fallet. Bilden ovan är inte fejkad, den är på riktigt och hämtad från chattprogrammet Kik som fram tills igår fanns i min ena dotters telefon. Tillgången till den här typen av tjänster där det är otroligt enkelt att registrera sig, ladda ner applikationen till sin iPhone och sen bara sätta igång och hitta sina kompisar är givetvis inte enbart av ondo men när barn bestämmer sig för att vara elaka så går det tyvärr lätt överstyr ibland eftersom barn är just barn och inte har det omdöme som vuxna (förhoppningsvis) ska ha.

    Vad kan du då göra som förälder för att se till att dina barn inte utsätts- eller ges möjlighet att agera felaktigt?

    Enkelt:

    1. Använd begränsningsfunktionerna i iOS. Slå av möjligheten att installera applikationer, uppgradera applikationer eller på annat sätt göra saker via App Store.
    2. Slå av funktioner som Facetime, kameran, Safari, med mera. I princip: blockera allt som inte har med att skicka SMS eller utföra telefonsamtal att göra.
    3. Gå igenom vilka applikationer som redan finns på ditt barns iOS-enhet. Ta bort allt som barnet inte kan förklara vad han eller hon ska med det till eller som du som förälder själv misstänker inte är bra.
    4. Om ditt barn delar App Store-konto med dig och du inte vill avaktivera App Store på barnets telefon - slå på automatisk nedladdning i din iOS-enhet så ser du direkt vad ditt barn faktiskt laddar ned.

    Barn förstår inte alltid följderna av vad de gör på Internet eller via en app som Kik. Det verkar ibland som att det “inte räknas” eftersom det inte är verkligheten, men precis som ett slag eller en förolämpning på skolgården gör det lika ont att få meddelanden som “Inte ens en pedofil vill ha dig för du är så ful” skickat rakt in i mobiltelefonen.

    Är det lämpligt att 10-11-åriga barn har iPhone och ett eget App Store-konto? Definitivt inte. Är det lämpligt att 10-11-åriga barn har iPhone med hårda restriktioner och de applikationer som vi vuxna säger att de får installera? Ja, kanske.

    Man kan tycka att barnen borde veta bättre, att de borde lära sig ta ansvar för sina handlingar i det informationssamhälle vi lever i, men det är vi - de vuxna - som måste hjälpa barnen och vägleda dem.

    Vi måste börja göra det nu.