• Vad Linux behöver för att lyckas på skrivbordet

    Det har skrivits åtskilliga analyser om varför Linux (ännu) inte lyckats på på “skrivbordet”, det vill säga - i skrivbordsdatorer, laptops och liknande.

    De flesta analyser jag läst inom området fokuserar på det tekniska, exempelvis ur denna bloggpost av Miguel de Icaza från slutet på augusti 2012:

    In my opinion, the problem with Linux on the Desktop is rooted in the developer culture that was created around it.

    Linus, despite being a low-level kernel guy, set the tone for our community years ago when he dismissed binary compatibility for device drivers. The kernel people might have some valid reasons for it, and might have forced the industry to play by their rules, but the Desktop people did not have the power that the kernel people did. But we did keep the attitude.

    The attitude of our community was one of engineering excellence: we do not want deprecated code in our source trees, we do not want to keep broken designs around, we want pure and beautiful designs and we want to eliminate all traces of bad or poorly implemented ideas from our source code trees.

    And we did.

    We deprecated APIs, because there was a better way. We removed functionality because “that approach is broken”, for degrees of broken from “it is a security hole” all the way to “it does not conform to the new style we are using”.

    We replaced core subsystems in the operating system, with poor transitions paths. We introduced compatibility layers that were not really compatible, nor were they maintained. When faced with “this does not work”, the community response was usually “you are doing it wrong”.

    Tekniken var det som “dödade” Linux på skrivbordet, inget annat. Det var åtminstone lärdomen som de Icaza drog för sex år sedan. Inget konstigt med det egentligen - Apple var 11-12 år in i det som numera heter macOS men på den tiden hette Mac OS X, en Unix på skrivbordet som inte bara var vacker utan också var så bra så den attraherade över Linuxhackers och utvecklare från alla läger. Problemet med det sätt Linuxutvecklarna hade arbetat utifrån, enligt de Icaza, låg i bristen på bakåtkompatiblitet, i hur Linux och dess grafiska användarmiljöer hanterade äldre versioner av såväl applikationer som bibliotek och andra funktioner i operativsystemet.

    När vi sakta men säkert närmar oss slutet på 2018 så kan jag rapportera att saker och ting ser ljusare ut. Nyckeln till detta heter i mitt tycke inte förbättrad bakåtkompatiblitet, vassare utvecklingsverktyg eller snyggare källkod. Nej, nyckeln stavas standardisering. Efter att en rad olika fönsterhanterare kommit och gått så har vi i dagsläget endast två stora som fajtas om användarna: Gnome och KDE. Försöket med Unity blev tyvärr en flopp men det var ett allvarligt försök att ta fram en grafisk användarmiljö som kunde, i brist på bättre ordvitsar, förena dem alla och försöka skapa en standard. Ordet standard är nyckeln här, för om det är något som grafiska användarmiljöer i Linux har saknat i alla år så är det ju en standard - en guide, ett ramverk. Med andra ord, precis det som Apple haft för MacOS och senare Mac OS X och macOS, det vill säga: HIG. Human Interface Guidelines - Apples minst sagt stränga instruktioner, eller i praktiken regelverk, om hur en applikation i macOS ska se ut, uppföra sig och vilka funktioner som hamnar var.

    Det är tack vare HIG som alla applikationer på en Mac har nästintill identiska menyer vilket gör att det är lätt att hitta i en applikation du kanske aldrig använt tidigare. Om du använt Microsoft Windows så har du säkert slagits över hur vissa applikationer ser ut som något katten släpat in, även om samma applikation är 100 procent certifierad för att fungera på Windows 10. Anledningen är enkel - Microsoft har visserligen riktlinjer för hur en applikation ska se ut när man installerar den i Windows 10 men de är inte på något sätt tvingande och har aldrig varit det heller varför många applikationer under Windows alltid sett ut som det där katten släpat in - användarna har aldrig behövt bry sig så varför börja nu?

    Med de senaste versionerna av Gnome som jag kört så tycker jag mig se försökt till att standardisera saker och ting. Det finns en applikationsbutik och de inställningar man kan göra i Gnome för exempelvis e-postkonton används faktiskt av vissa applikationer i systemet. Många applikationer ser fortfarande ut som de släpats genom en köttkvarn och sen tejpats ihop med gaffatejp men saker och ting blir faktiskt bättre. Sakta men säkert, som det brukar heta.

    För att Linux verkligen ska bli framgångsrikt på skrivbordet måste man ta bort de valmöjligheter som många har idag. Inget mer KDE, inget i3, inget Xfce, och så vidare, utan bara en enda standard: Gnome. Ska Linux lyckas på skrivbordet kan det inte finnas 40-50 olika fönsterhanterare - det är en valmöjlighet som endast skadeskjuter Linux skrivbordsambitioner ytterligare.

    Linuxvärlden måste helt enkelt bli mer som Apple - mindre valfrihet och mer diktatoriskt. Om Linuxvärlden sedan anser att det är ett rimligt offer att göra för att få en bättre och mer hållbar grafisk skrivbordsmiljö med Linux under skalet återstår väl att se men jag tror inte Linuxfolket kommer vilja gå den vägen, och en del av mig är tacksam för det.


  • Proxmox-kluster med Fibre Channel

    Kommer man från en virtualiseringsplattform som bestått av VMware ESXi, Hyper-V och liknande kommersiella plattformar så är det sällan ett problem att bygga ett virtualiseringskluster med delad lagring som innefattar Fibre Channel. iSCSI och NFS är överlag inte ett problem med Proxmox men Fibre Channel kan innebära större utmaningar än det rimligen borde vara.

    Nyckeln till att få det hela att fungera är egentligen flera dito. Under VMware ESXi kan man exempelvis bara lägga till ett Fibre Channel-LUN på alla servrar som ska hantera virtuella maskiner och sen löser sig resten automatiskt. Har du endast en enda Proxmox-server kan du helt enkelt formattera enheten som vilken hårddisk som helst och sen lägga till den i Proxmox, men har du flera servrar som ska agera i ett kluster med failover-funktion krävs det lite mer. Denna guide förutsätter att du redan satt upp ditt kluster med allt vad det innebär.

    Det finns ett stort aber med att köra den här typen av lagring i Proxmox. Till skillnad från NFS så tycks Proxmox åtminstone med mitt lätt uråldriga SAN (E610F från Promise) inte klara av att låta flera medlemmar i ett kluster komma åt och använda Fibre Channel SAN:et samtidigt via Fibre Channel. Istället är det en av medlemmarna i klustret som jobbar mot ett LUN i SAN:et via Fibre Channel och sedan delar ut detta LUN till andra medlemmar i klustret. Det finns ett stort aber i detta sammanhang och det är att utdelningen inte sker via Fibre Channel utan via ethernet, antingen i form av ett bond eller en enstaka länk. Det är viktigt att komma ihåg detta eftersom prestandan mot Fibre Channel LUN:et för de andra medlemmarna i klustret inte kommer bli optimal, men det fungerar åtminstone hjälpligt. En kommersiell virtualiseringsplattform som tidigare nämnda VMware ESXi klarar av detta utan omsvep och det hade onekligen varit önskvärt om Proxmox gjorde det samma. Jag har ännu inte testat kombinationen Proxmox och iSCSI men jag misstänker att det fungerar på samma sätt som med Fibre Channel om man har ett kluster.

    Under Proxmox måste man först och främst skapa en volym med LVM på den enhet som ditt FC-lun presenterar för dig.

    sgdisk -N 1 /dev/sdXX

    Därefter är det dags att göra iordning LUN:et för LVM:

    pvcreate –metadatasize 250k -y -ff /dev/sdXX

    Slutligen är det dags att skapa den logiska volymen i LVM:

    lvcreate –name namn –size XXXXG namn

    Exempelvis skapade jag en volym på 4,6 terabyte med namnet vmdata01 i volymgruppen vmdata:

    lvcreate –name vmdata01 –size 4600G vmdata

    I det här läget är det för det mesta inga problem att lägga till volymen i Proxmox-klustret i det här läget men det finns två saker som återstår för att detta ska fungera.

    Det första är att installera multipath-funktionaliteten:

    apt-get install multipath-tools -y

    Därefter startar du det hela och kollar om topologin för multipath ser bra ut:

    multipath -ll

    Om din volym inte syns i klustret eller inte kan läggas till får du göra det manuellt:

    pvesm add lvm vmdata01 –vgname vmdata01

    Det sista du kan behöva göra är att starta om den eller de servrar i klustret som är anslutna till ditt SAN via Fibre Channel.

    Efter detta borde du kunna migrera virtuella gäster mellan dina servrar i klustret utan problem.

  • Volvo XC70 2.0

    Min gamla Volvo XC70 hade gått 59220 mil när jag, efter fjärde försöket att få den genom besiktningen (och lyckades) insåg att min resa med denna bil var vid vägs ände. Framrutan behövde bytas, ena ljusinsatsen behövde justeras, kylarvätskan rann i princip rakt genom bilen trots mina (fruktlösa) försök att stoppa läckaget, och givetvis läckte den olja. Oljan kom inte från styrservon som jag initialt trodde utan det visade sig att den sannolikt kom från packboxen till växellådan. Lägg sedan till att årets sommar var den varmaste på ett par hundra år och bilen i fråga inte hade någon AC som fungerade längre än 5-10 minuter kände jag att det fick vara nog.

    Jag åkte för att titta på en nyare XC70 och det visade sig snart att bilen och jag fattade tycke för varandra. Bilhandlaren var inte överdrivet intresserad av att byta in min bil, trots att han tyckte den var fin, men han kände nån och ett samtal senare var min gamla Volvo XC70 såld och jag åkte från bilhandlaren med min nya bil, en 2006 års XC70 D5. På ytan är bilarna rätt lika - “samma” växellåda, “samma” motor, och så vidare. Men motorn har blivit biffigare och skickar nu ur sig 184 hästkrafter mot tidigare 163 och det märks med önskvärd tydlighet när man begraver gaspedalen i mattan. Stereon är modernare och låter betydligt bättre, servon känns annorlunda, växellådan växlar vid helt andra intervaller än den gamla (den kan dock må bra av ett oljebyte så det står på menyn) och den nya XC70:n har dessutom lull-lull som fungerande AC, backvarnare, infällbara ytterspeglar, inbyggd navigator med uppfällbar skärm, lite myspys-belysning i kupén, skinnklädsel och bekvämare (läs: inte nedsuttna) säten.

    Navigatorn är ett kapitel för sig. Systemet kallas Volvo RTI (Road and Traffic Information) och bygger på en uppfällbar skärm för kartorna, några extra knappar på ratten samt en DVD-spelare i bagageutrymmet. DVD-spelaren kan utöver att läsa in DVD-R dual layer-skivor med kartinformation också kan spela DVD-filmer men det är en annan historia. Det är Volvo som sålt skivor med nya kartor på genom åren men sedan 2014 har Volvo slutat med det. Åtta år efter att bilen lanserades bestämde sig Volvo för att vill man ha nya kartor får man vackert köpa sig en ny bil, eller byta ut stereo och navigatorfunktionen. Det finns de som hackat in exempelvis en Raspberry Pi i sin Volvo för att fungera med Volvo RTI-skärmen men det verkar överdrivet meckigt för min smak.

    Min bil levererades med kartor från 2010 men en liten sökning senare på “Internet” så fick jag tag i kartorna (som alltså inte går att köpa ens begagnade för kartor över Sverige), så det var snart fixat. Något Volvo inte brydde sig nämnvärt om var att bygga in Bluetooth eller en AUX-ingång i bilstereon varför mitt nästa projekt blev att fixa det. Eftersom Volvo vid denna tid fortfarnade envisades med att bygga in radioantennen i framrutan med usel mottagning som följd så fungerade inte en FM-sändare för fem öre i min bil.

    Via vParts, en för övrigt väldigt trevlig butik, köpte jag en Bluetooth-adapter min stereo och en extra kabel så både bluetooth-modulen och navigatorn fungerar tillsammans. På vParts hemsida finns en bra och informativ film som visar hur man gör installationen. Det hela tog drygt tio minuter och sedan var det bara att poppa loss i bilen med bra ljudkvalitet utan att en sladd är inblandad. Bluetooth-adaptern kan utöver att hantera Bluetooth också skapa en AUX-ingång, koppla in en mikrofon och en USB-port där man kan koppla in en laddsladd för sin telefon. AUX-kabel och mikrofonen medfölljer för övrigt i kartongen och det hela kostar runt en tusenlapp.

    Så nu har jag en bekvämare, tystare, snabbare, modernare bil med en lägre ägandekostnad och en förbannat bra ljudanläggning. Det sista är väldans viktigt, nämligen.

  • Apples hybris det sämsta som hänt dem

    Häromdagen uppdaterade Apple sina kraftfullaste bärbara datorer, Macbook Pro. De är snabbare, har en lite bättre skärm och kan hantera mer internminne. Just ja - de är givetvis svindyra, och givetvis finns det nu ett exklusivt (läs: dyrt) fodral i läder för dessa datorer.

    Det ovanstående är precis vad som hände. Det och det faktum att Apples toppmodell av 15-tums Macbook Pro har en supersnabb processor av modell Intel i9 inbyggd som inte klarar mer än några få minuter i högsta fart innan den börjar klocka ner sig för att inte brinna upp. Oops. Apple kommer vana trogen sannolikt hävda att de flesta användare inte maxar ut sin processor timme efter timme utan att den superfina topprestandan är till för att ge olika applikationer lite extra skjuts framåt när de som mest behöver det. Således är den senaste, snabbaste och dyraste versionen av Macbook Pro inte till för utvecklare, videoredigerare och andra målgrupper som arbetar med krävande saker som behöver all prestanda de kan få.

    Datorerna har fortfarande i princip samma tangentbord, som jag råkar avsky som pesten, ett tangentbord som i sin tredje iteration tydligen ska både låta mindre och dessutom tåla ett och annat dammkorn innan datorn behöver åka in till Apples serviceverkstad för ett kirurgiskt ingrepp. Man kan ju tycka att Apple skulle vara smartare än så här. De tidigare modellerna av Macbook och Macbook Pro med detta tangentbord har, äntligen, begåvats med en fyra år lång extra garanti just om tangentbordet skulle paja och du inte längre har garanti för att få det reparerat av Apple utan kostnad.

    Nu står Apple för grannlåten, men är det nu så att Apple säger att deras bärbara datorer inte ska hålla eller användas längre än fyra år? Det är givetvis inte vad Apple säger, men de signaler de sänder ut till omvärlden är att de, efter ett år av högljudda klagomål, nu kommer hjälpa dig i fyra år (beräknat från inköpsdatumet, det vill säga) med att använda din dator. Efter det får du betala grova pengar för att reparera något som du faktiskt inte borde ha behövt reparera.

    Min fråga är då: vem vågar köpa den nya generationen av Macbook Pro? Det är inte enbart tangentborden som krånglar i de här maskinerna sedan gammalt, även om det är det vanligast förekommande problemet. Koppla in eller dra ut ett tillbehör via någon av USB-C-portarna på din dator kan göra att datorn kraschar utan förvarning. Inte så stabilt, får man väl säga.

    Jag undrar vem Apple gör produkter för nu för tiden. Att lägga 25000 på en dator, 5000 på en klocka, 5000-10000 på en iPad, 8-12000 kronor på en iPhone, 4000 på en trådlös högtalare… det är dyrt att leva i Apple-land, och även om Apple gång efter annan försäkrar oss att de gör produkter för oss, för de kreativa människorna, de som vill ha mindre strul i sina produkter och de som vill att saker och ting bara fungerar så undrar jag om Apple inte längre förstår vem eller vilka de gör sina produkter för. Alla kan inte bo i Kalifornien, köra elbil och jobba på ett hippt företag med skyhöga löner. Apple uppför sig däremot som att de tror att deras kunder gör det.

    Steve Jobs Apple använde Kalifornien som en bas för sitt varumärke, för sin visuella identitet och genom att bolaget under några år efter hans återkomst var en uppstickare, ett bolag med få användare, så kunde man som användare i ett smällkallt Sverige ändå känna en samhörighet med andra som hade en skinande vit iPod eller en PowerBook G4 oavsett var i världen man befann sig. Man var en av dem, en av de som visste bättre och på något sätt så kände man att man hade inte en fot men åtminstone en tånagel i Cupertino även om man aldrig satt sin fot där. Man var helt enkelt en del av någonting speciellt.

    Nu är man inte längre en del av någonting (förutom att få använda en Apple-produkt som en statusmarkör). Istället är man en en kund som ska köpa mer och mer Apple-produkter och som i allt större utsträckning ska vävas in i Apples ekosystem med iCloud, Apple Music, Photos och så vidare. Kanske är det inte Apples avsikt, men genom att gång efter annan med designval och prislappar understryka att Apple gör lyxprodukter kan åtminstone jag känna att bolaget inte längre förstår vilka de egentligen är och vad de egentligen står för. Det enda de i mina ögon står för är att tjäna mer och mer pengar.

    Apple gör en hel bra saker med sina pengar, givetvis. De satsar på egna datacenter som drivs på 100 procent förnybar energi, de investerar i solcellsfarmer i Kina där föroreningar från bilar, fabriker och elkraftverk är ett hälsoproblem på en skala som skulle få våra på pappret miljöälskande Miljöpartister att få en stroke. Allt detta är jättebra av Apple, men det är nyttigt att komma ihåg var pengarna kommer från. De kommer från oss, och med tanke på hur Apple behandlar oss, sina kunder, vore det klädsamt om bolaget kunde visa lite större ödmjukhet och erkänna när de gjort fel och rätta det snabbt och utan omhävelser.

    I år har jag köpt två Apple-produkter. En iPhone X och en iPad (grundmodellen, utan LTE). När min älskade Macbook Pro till slut dör så finner jag det osannolikt att jag kommer vilja köpa en ny Macbook Pro. iMac faller mig verkligen inte i smaken, Mac mini är ett skämt och en ny framtida Mac Pro kommer jag helt enkelt inte ha råd med (om någon nu vågar köpa en med tanke på hur Apple skämt ut sig med den nuvarande “soptunnemodellen”). Apple har, de-facto, förlorat mig som kund. Jag kommer troligtvis aldrig köpa en ny Mac igen. När den dagen kommer då jag måste köpa en ny dator, kanske för att min 2015 års Macbook Pro inte längre orkar med att göra vad den ska eller inte stöds av MacOS vad-det-nu-kommer-heta, så får jag dra vidare. Det blir väl Linux och en PC-laptop istället. Det finns inga andra Apple-produkter jag vill ha, behöver eller villhöver. Det sistnämda var något som var en stark kraft i mitt prylälskande förr - det Apple släppte ville man ha, oavsett om det var något bra eller inte. Basstationer för wifi, tangentbord, möss och skärmar - Apple gjorde grejer som kanske inte alltid var bäst men de var attraktiva i sin enkelhet och hade ofta något smart inbyggt, ljudutgången i Airport Express är ett bra exempel.

    Det fanns en sorts humor och finurlighet i deras produkter som inte riktigt finns där längre. Det är som att Apples vilja att göra det där lite speciella efter Steve Jobs bortgång bytts ut mot en mellanmjölksvariant av det samma där deras produkter istället ska tilltala fler snarare än att riskera att stöta bort ett fåtal potentiella kunder i utbyte mot att tilltala de som fattade vad Apple stod för och vad deras produkter tillförde. Då gjorde Apple produkter man inte alltid visste att man ville ha - nu gör Apple produkter man faktiskt kan leva utan. Apple har aldrig varit längre från Think Different än de är nu.

    Apples attityd från Jobs-åren där vi skulle vara jävligt glada för att vi fick vara Apple-kunder trots att bolaget hade det extremt motigt några år in på 2000-talet har levt vidare. Nu har de näsan så långt över marken så de skulle inte känna lukten av en brinnande iPhone om de så stod bredvid den, och där näsan är finns också öronen och uppenbarligen hör de inte något vidare heller med tanke på bolagets minst sagt tondöva hantering av sina kunder.

    Apple har fått hybris. Apple har blivit allt det som det svor att aldrig bli igen efter John Sculley-eran på 1980- och 90-talet. Med det menar jag inte att de gör för många datormodeller som ingen förstår skillnaden på utan att de skiter i vilka vi, deras kunder, är. Det enda Apple är intresserade av är våra pengar.

    Apple behöver en rejäl smäll. En rejäl motgång. De behöver en floppande iPhone, ett ras i datorförsäljningen, att försäljningen på App Store rasar. Något som roterar lite bland cheferna på bolaget och påminner dem om vad Apple står för - det är inte Think Different längre, och även om Apple ofta och gärna rusar mot framtiden och lämnar det förflutna efter sig och bara förväntar sig att vi ska hänga med (det fungerade ju bra under många år) så tror och hoppas jag att Apple får sig en ordentlig påminnelse om vad de borde göra: produkter för oss som helst inte kostar som en mindre bil. Hur Apple har mage att lansera en bärbar dator som börjar på närmare 28 000 kronor och dessutom sälja ett fodral till samma dator för 2400 kronor är ett tydligt tecken på att Apple har förlorat allt vad taktkänsla heter.

  • Att köpa en mobiltelefon

    Innan iPhone bytte jag, som många andra teknikintresserade nördar, mobiltelefon ganska ofta. Den ena Nokia- eller Sony Ericsson-modellen efter den andra passerade i parad, det fanns ju rätt många att välja på och framförallt Nokia var ju oerhört duktiga på att lansera en uppsjö av nya telefoner varje år.

    Under vintern 2007/2008 förändrades detta då jag fick en iPhone i present av en god vän, som importerat ett par från USA.

    Efter att jag fick den första generationens iPhone var den första iPhone jag faktiskt köpte en iPhone 3GS. Många år av lånetelefoner från Apple passerade och nästa inköp var en iPhone 6s. Med andra ord har jag under de elva år som iPhone existerat köpt två iPhone.

    Eftersom min jobbtelefon, en alldeles utmärkt iPhone 7, är behäftad med ett abonnemang hos Tele2, och vi inte längre har någon hemtelefon, så stod jag inför det faktum att jag på grund av ett visst mått av snålhet inte går att nå via telefon när jag är hemma. Suboptimalt när man har fyra barn, en hustru, vänner och familj som vill få tag i en emellanåt.

    Jag bestämde mig att sluta snåla. Med tanke på att jag varit glad med både en iPhone 6s och senare iPhone 7 under några år nu kunde jag lika gärna ha köpt en iPhone 7 till, men med tanke på att den telefonen redan nu är en två år gammal modell kan jag åtminstone köpa vad som är den aktuella modellen några månader till. iPhone 8? Nej - iPhone X.

    Ska jag köpa en telefon åt mig själv som jag ska behålla några år kan jag lika gärna göra det ordentligt.

    Jag ska villigt erkänna att iPhone X är en oerhört, vansinnigt dyr telefon. Jag hade inget större intresse av att lägga närmare 11,500 kronor för en basmodell med 64 gigabyte lagring. Med ett abonnemang hos Hallon, en billighetsoperatör som går i samma nät som Tre och händelsevis har samma ägare, blev månadskostnaden så här drygt 9-10 månader efter lanseringen av iPhone X hanterbar. Telefonen har gått ner i pris en aning om man köper den via en operatör - hos Apple är i skrivande stund prislappen oförändrad sedan lanseringen.

    iPhone X är en fantastisk telefon. Det är utan tvekan inte bara den snabbaste telefon jag använt, utan också den snabbaste och mest kapabla iPhone jag någonsin lagt vantarna på. De två funktioner jag uppskattar mest i telefonen är Face ID, upplåsningen av telefonen med ditt ansikte istället för med en kod eller med din tumme, och kameran, som är helt fantastisk.

    Bilden ovan visar en bild tagen i porträttläget där kameran har lite fuffens för sig med ljus, skärpedjup och annat. Vissa tycker bilderna är fejk och inte är så bra som de faktiskt framstår men bilden ovan, som jag tog i normalt dagsljus inomhus, visar hur fantastiskt fina bilder man faktiskt kan ta med en mobiltelefon anno 2018.

    Som vanligt när man går från en äldre mobiltelefon där man är nöjd med allt till en ny modell så inser man plötsligt hur mycket snabbare den nyare telefonen är. Allt känns rappare, allt scrollar mjukare, allt laddar snabbare och så vidare. Behöver man den snabbheten om man inte vet om att den finns? Verkligen inte, men den är oerhört trevlig när man väl får uppleva den dagligen.

    Finns det mer att säga om iPhone X? Den stora, oerhört vackra skärmen kanske? Det faktum att iPhone X är aningen tyngre än en iPhone 7? Mycket är redan känt så här efter att telefonen lanserats och testats i otaliga artiklar så jag tänker inte gå in mer på det. Jag kunde inte vara nöjdare med den här telefonen.

    Mobiloperatörer är jordens avskum

    Mobiloperatören som så att säga kom med telefonen kan man däremot ha åtskilliga åsikter om. Jag valde Hallon eftersom jag varit kund hos dem tidigare och då varit nöjd med dem. Nu tycks saker och ting ha förändrats till det sämre. Under tiden det tog att portera mitt telefonnummer till Hallon, och få telefonen levererad, hann jag i ett dygn ha ett tillfälligt nummer hos Hallon. Min förvåning var stor när jag efter att ha slagit på telefonen för första gången hade tre SMS om missade samtal gjorts det senaste dygnet till mitt tillfälliga nummer.

    Samtliga tre nummer som ringt kom från telefonförsäljare. Under det dygn jag sedan hade telefonen igång innan porteringen av mitt nummer var klar kom det ytterligare fem samtal, samtliga från telefonförsäljare. Efter tre samtal ledsnade jag och tänkte helt enkelt att jag inte svarar på samtal i min nya fina telefon tills numret var porterat ordentligt, men de tre samtal jag tog emot var intressanta. I det första samtalet sade telefonförsäljaren “Hej Hanna, detta är…”. Jag la på. I det andra samtalet frågade personen inte efter någon utan sade bara hej och började babbla. I det tredje samtalet frågade personen efter mig vid förnamn.

    Att mobiloperatörerna säljer sina registeruppgifter för att tjäna pengar har varit praxis så länge jag kan minnas, men jag funderar för ett ögonblick om detta är förenligt med GDPR, för att inte tala om det smaklösa i att välkomna mig som kund till företaget med att få en massa samtal av det här slaget. Det har också föreslagits att Hallon helt enkelt återanvänder gamla nummer alldeles för aggressivt och mitt tillfälliga nummer helt enkelt finns med på en bunt telefonförsäljares listor sedan gammalt, vilket känns som en mer trolig förklaring.

    Jag försökte kontakta Hallon via Twitter men som synes har bolaget, om det nu är deras Twitterkonto, valt att göra sitt konto privat. Jag borde väl kontakta deras kundtjänst direkt istället men det hade varit roligt att föra en diskussion med dem om detta i det offentliga så andra får ta del av bolagets svar.

    Jag bestämde mig för att släppa detta. Mitt krig med Volkswagen om vår ena bil och hur lacken på den ramlar av i allt större mängder har satt sina spår varför jag tänker att om nån läser detta så har ni nu fått reda på tre saker:

    1. iPhone X är fantastisk.
    2. Hallon är inte fullt lika fantastiska.
    3. Volkswagen ska brinna långsamt, väldigt länge, och förhoppningsvis ned till grunden.