• Därför ska du äga dina data

    Flickr är en bildtjänst jag haft konto hos sedan tjänsten grundades och senare blev en del av Yahoo. Efter att ett krisande Yahoo sålde av Flickr till SmugMug i april 2018 så har världen i princip bara väntat på att förändringar ska ske. När nyheten väl slog ner så var det egentligen inte så underligt att gratissegmentet, med en terabyte fri lagringsyta för icke-betalande användare, försvinner och ersätts med en övre gräns max 1000 bilder för de som tycker det är okej att köra gratis.

    Vad värre är så kommer Flickr helt sonika att radera alla bilder för alla gratisanvändare som överskjuter den gränsen på 1000 bilder. Flickr och deras nya ägare har presenterat alla dessa ändringar som bolaget avser genomföra, och jag tycker som sagt att de är helt rimliga, men det gör också att det precis som när det gäller e-posthantering och annat måste handlar om hur man som konsumen antingen betalar för sig eller så får man bygga en hantering av den här typen av information själv. Flickr vill ha 49.95 dollar, alltså drygt 500 kronor, per år för att du ska kunna lagra obegränsat med bilder hos deras tjänst. Detta kan jämföras med Apple och Googles motsvarande tjänster som kostar dryga hundralappen i månaden om du vill lagra en terabyte information (bilder, filmer, med mera) på deras servrar, och utifrån det perspektivet är inte Flickrs prislapp så vansinnigt blodig egentligen.

    Jag lagrar mina bilder hos Apple via Photos-applikationen, men jag har under alla år också haft tusentals bilder hos Flickr som backuplagring ifall något skulle hända med Apples molnlagring. Nu ska det sägas att bildhanteringen i iCloud varit i princip skottsäker sedan dag ett så jag är inte så vansinnigt orolig för att nåt ska gå fel där men samtidigt så lever jag också efter samma princip som hanteringen av min e-post, mina domäner, med mera: jag äger, driver och tar ansvar själv för att min information är säker, tillgänglig och har säkerhetskopior. Mina bilder lagrar jag på två olika, fysiskt åtskilda, ställen utöver iCloud och min Macbook Pro. Överdrivet paranoid kanske jag verkar framstå som, och i så fall bjuder jag på det, men om inte jag tar ansvar för min egna information vem ska då göra det?

    Jag förstår givetvis att alla inte kan, eller vill, installera och driftsätta servrar hemma, men man kan åtminstone betala för en backuplösning i molnet oavsett om den heter Dropbox, OneDrive eller Backblaze, och utöver detta lägga all känslig information på en extern hårddisk som man sen låser in på ett bra ställe. Det är en bra början, och ett bra sätt att ta ansvar för sina egna data för till sist och syvende kommer ingen annan göra det åt dig och i synnerhet inte om du inte är beredd att betala för det.

  • Tack och adjö, Red Hat

    Nyheten slog bokstavligen talat ned som en bomb i IT-världen: IBM köper Red Hat. På marknadsföringsspråk heter det att “Red Hat går samman med IBM”, men låt oss inte för ett ögonblick betvivla hur saker och ting egentligen ligger till: IBM ser chansen att växa till en vansinnigt stor spelare inom plattformar för molntjänster och med Red Hat blir de just det - åtminstone just nu. Framtiden får utvisa hur villiga Amazon, Microsoft, Google och Alibaba är att förhandla med stora IBM framför mer hanterliga Red Hat.

    Egentligen är ju Red Hat och IBM en matchning som är svårslagen - två tekniktunga företag med tekniktunga kunder som gärna arbetar med virtualisering, lagring, applikationslager och, givetvis, support och annat som de gärna tar bra betalt för. Mitt problem med detta är att IBM traditionellt är ett företag som inte nödvändigtvis varit så bra på att ta hand om de bolag de köpt, eller ens ta hand om sin egna teknik som de byggt upp och utvecklat. Teknik och tjänster som är ganska enkla att arbeta med tenderar att bli oerhört komplexa, trögjobbade och det blir rörigt.

    Kort sagt: kan man göra något överdrivet komplicerat och rörigt så kan man räkna med att IBM kommer göra just det. Åtminstone är det så ur ett historiskt perspektiv, och om det är något IBM har gott om så är det historia. Jag återkommer till det lite senare.

    Visst, vi kanske inte ska påminna IBM om OS/2 (något som än idag är något av en öm tå för bolaget), eller om hur de tog en gruppvaruplattform i form av Lotus Notes och på några år förvandlade det till en salig röra med stöd för olika operativsystem med en än mer salig röra av tillhörande filer för uppgraderingar, nedgraderingar och annat. Även om du exempelvis körde en Lotus Notes-server på AIX så var du tvungen att installera en Lotus Notes-server på Windows för att kunna åstadkomma en koppling till iPhone 3G, för att ta ett exempel. Varför inte bygga in stöd för ActiveSync direkt i den i Lotus Notes inbyggda webb/applikationsservern, frågar du? Äsch, det vore väl dumt att stödja en industristandard när man kan bygga något eget, onödigt komplicerat, system istället. IBM gav oss Lotus Traveler (numera IBM Traveler), och den var då, och troligen också nu, på pappret en smidig och enkel lösning men i praktiken raka motsatsen.

    IBM har säkert fixat det är med pushstöd för iPhone och andra ActiveSync-enheter vid det här laget. Eller inte - detta är ett supportdokument från september i år, och om du som Red Hat-kund funderar på hur din framtid ser ut när det gäller supportdokumentation så rekommenderar jag att du läser det här dokumentet både en och tre gånger så förstår du lite hur IBM fungerar: ActiveSync-anslutningar fungerar inte efter att iOS 12 förändrat hur det autentiserar sig mot servern, i det här fallet IBM Traveler. Istället för att IBM bara fixar problemet med en patch eller liknande (det finns gott om dem så det är ju inte som att IBM inte vet hur man tar fram en patch) så publicerar de först ett dokument som förklarar problemet, som kan läsas så här: “IBM gör saker på ett sätt. iOS 12 gör saker på ett annat sätt. Vi anser att vårt sätt är rätt”. Om du ändå envisas med att vilja få de här grejerna att fungera finns ytterligare ett supportdokument som förklarar hur du löser problemet.

    Kanske. Som gammal ärrad Notes/Domino-administratör var det i princip alltid 50/50 att den dokumentation som IBM publicerade faktiskt stämde överrens med verkligheten.

    Raden av olika system och applikationer som IBM köpt upp genom åren och sedan döpt till “Tivoli nånting-nånting” är lång och tyvärr kantad med produkter som ena året var det nya heta och ett par år senare glömts bort helt.

    IBM behöver Red Hat mer än det motsatta förhållandet. IBM nöjer sig nämligen inte med att bara använda en teknik som redan finns där, exempelvis KVM för virtualisering, man måste äga hela kedjan och antingen bygger man upp det själva, vilket IBM som bekant inte är något vidare på eftersom det, åter igen, alltid blir oerhört komplicerat när IBM ska bygga något, eller så köper man ett bolag eller en produkt som redan listat ut allt och har en fungerande affärsmodell som man, om man heter IBM, kan sätta tänderna i.

    Det bästa som kan hända är att IBM låter Red Hat fortsätta arbeta som de gjort nu. Det är nog inte helt sannolikt i mina ögon - istället kommer bolagen arbeta sida vid sida under ett par år och sedan kommer integrationen gradvis att ske tills Red Hat är helt integrerat i IBM, de flesta nyckelpersonerna från Red Hat är borta och vi står där med samma sörja som IBM lyckades förvandla Notes/Domino till efter köpet av Lotus.

    När vi nu kan börja förbereda oss på att säga adjö till Red Hat så kan vi, tyvärr, också börja förbereda oss på att säga adjö till CentOS och Fedora. Jag kan se en liten möjlighet att IBM försöker använda Fedora som ett skrivbordsalternativ till Windows men bolaget har redan försökt detta tidigare och det gick verkligen inget vidare då så de har nog gett upp tanken på att erövra skrivbordet en gång för alla.

    IBM har över åren faktiskt haft en ganska bra och generös syn på öppen källkod men det finns exempelvis ingen anledning att de ska ge bort ett system som Spacewalk när de istället kan ta betalt för Red Hat Satellite server. IBM måste, och kommer också, att fortsätta publicera källkod de ändrat i enlighet med licensmodellen för Linux men precis som Apple så kommer de om några år inte publicera en gnutta mer än de absolut behöver. Detta kan komma att göra livet väldigt svårt för CentOS som å ena sidan ofta fungerar som en inkörsport för företag till Red Hat:s kommersiella modell - man kör CentOS gratis och inser sen att det vore trevligt med ett supportnummer att ringa när saker går sönder - men det IBM som många av oss känner behöver ingen “inropare” - de är IBM i deras ögon väljer man IBM för att de är IBM och väljer man nåt annat så har man inget förstått. Är jag orättvis att skriva på det sättet?

    Kanske - men IBM:s traditioner sitter väldigt hårt i väggarna på det där bolaget. När jag besökte IBM i Kista en gång i tiden pratade man inte om Linux, man pratade inte om Windows och man pratade definitivt inte om OS/2. Tog man upp ett sådant ämne själv så byttes det ämnet raskt ut mot något annat. IBM pratade gärna TSM (Tivoli Storage Manager), AIX, Power-processorn, databasservern DB/2 och en rad andra produkter som de faktiskt var och är duktiga på men IBM skulle åtminstone då aldrig erkänna att de misslyckats. I ärlighetens namn har IBM som alla andra gamla teknikbolag förändrats de senaste åren - mycket av deras affärsmodell har ställts på ända i och med “molnet” men jag, och många med mig, kommer för alltid att förknippa IBM med en stor, grå (eller blå, beroende på vem du frågar) koloss som man aldrig riktigt kan få grepp om. Man ska också ha klart för sig att IBM helst jobbar med företag i samma storlek som de själva - små och medelstora företag är inte nödvändigtvis en perfekt matchning för IBM och det är om något inte särskilt goda nyheter för alla de som kör Red Hat:s Enterprise Linux idag.

    När nyheten om IBM:s köp av Red Hat dök upp på min radar så satte jag direkt igång med att titta på alternativen för mina servrar jag driver hemma. Det är trots allt 20-25 virtuella maskiner som körs på CentOS, inget man byter ut i en handvändning direkt. Jag landade i FreeBSD och har redan satt igång med att konvertera mina webbservrar och min lastbalanserare till denna plattform. Kanske är det alldeles för tidigt att agera men jag vill vara förberedd och det borde du också vara.


  • Figlet

    När man arbetar med ett större antal servrar och sitter och loggar in via SSH så kan man i ett stressat läge inte alltid uppfatta vilken server man loggat in på. Det har hänt mig en och annan gång och efter att en av lyssnarna till min och Fredrik Björemans podcast berättade att han med hjälp av en text-till-ascii-konvertering alltid la in servernamnet i filen /etc/motd, som står för message of the day, vilket traditionellt varit ett enkelt sätt för en systemadministratör att meddela andra användare i ett Unix-baserat system om exempelvis kommande uppdateringar eller andra nyheter som de behöver veta.

    /etc/motd är helt textbaserad så man kan i praktiken skicka in vilken information man vill i den texten. I mitt fall vill jag automatisera detta, exempelvis via Ansible och ett script jag kör på nyinstallerade CentOS-servrar som gör en rad saker (sätter mitt lokala repo som det som servern laddar ner paket och uppdateringar från, ställer in min syslog-server, med mera). Via ett program kallat Figlet, som finns i CentOS 7-repot, kan man generera “ascii-logotyper” från vanlig text. I mitt fall vill jag ta hostnamnet på servern men inte dess domännamn och skicka in i /etc/motd genom ett script. Följande enkla kommando löser detta:

    figlet ${HOSTNAME%%.*} > /etc/motd

    Detta kan givetvis också scriptas så kommandot körs via SSH eller via en kickstart-server om så önskas.

    Avslutningsvis: Figlet kan en hel del andra massa roliga saker som jag rekommenderar alla att titta närmare på.

  • Du kan aldrig lita på Facebook

    Om du är medlem på Facebook, vilket jag inte varit sedan i maj i år av anledningar som snart ska bli uppenbara, så får du säkert mail då och då med information om att någon som du är “vän” med postat en ny bild eller att någon aktivitet. En person i min familj har bett mig att hålla koll på vad denne får via sin e-post emellanåt. Personen är inte särskilt datorvan och blir då och då utsatt för olika former av försök till bedrägerier, så när jag såg via ett notiferingsmail att personen i fråga blivit taggad i en bild så reagerade jag, mycket beroende på att jag vet att personen i min närhet inte känner personen som satt taggen.

    Jag blockerar alla såna typer av mail till personen i min närhet i mitt spamfilter så jag kan gå in och titta på innehållet i mailet. Innehållet i mailet är givetvis sminkat med diverse HTML men kikar man på koden till det så innehåller det ett antal HTML-länkar till Facebook, den ena går direkt till postningen där bilden finns och den andra går till en inloggning hos Facebook. Inga konstigheter, eller hur?

    Problemet är bara att om man klickar på länken för att titta på bilden så loggas man in på personens konto, utan att behöva ange varesig inloggningsnamn, e-postadress eller lösenord. Jag har verifierat detta dels på en dator som jag använt i flera år men också på en dator som jag installerade häromdagen, där personen i min närhet aldrig har haft en möjlighet att logga in. Eftersom min gamla dator kör macOS och min nyinstallerade dator kör Linux finns ingen som helst lösenordssynkronisering mellan de två så det finns ingen som helst möjlighet att jag har kommit in via ett lösenord som lagrats någonstans.

    Väl inloggad på personens Facebook-konto kan jag sedan klicka runt, läsa meddelanden (både privata och publika), skicka privata meddelanden och och titta på inställningar. Kan man ändra personens lösenord hos Facebook? Jag har inte testat, och jag tänker inte göra det heller - att komma in på det här sättet är allvarligt nog. Jag har med en annan familjemedlems välsignelse testat samma sak med samma typ av e-postnotifieringar som denne också fått från Facebook och det fungerar även med den personens konto.

    Är du det minsta rädd om din personliga säkerhet och envisas med att fortsätta använda Facebook är det min kraftfullaste rekommendation att du slår av alla former av e-postnotifieringar för ditt Facebook-konto. Det är inte svårt att hacka sig in i någons e-post och via den vägen komma åt den här typen av meddelanden.

    Det värsta av allt? Facebook har varnades om detta redan för två år sedan.

    Jag har givetvis ändå varit en duktig nätanvändare och rapporterat detta till Facebooks säkerhetsteam men har inte fått någon som helst respons varför jag anser att det är fritt fram att publicera detta.


  • Äppleallergi

    Så hände det då till slut.

    Bilden ovan visar mitt hemmakontor (eller en del av det åtminstone). Till vänster i bild, bredvid en bunt Amiga-datorer som inte syns i bild, är min 15-tums Macbook Pro från 2015. Den bästa laptop som någonsin gjorts, och med största sannolikhet den bästa dator jag någonsin ägt. Fram tills i år har den, och alla mina tidigare Mac-datorer (de har varit många genom åren) kört det i mitt tycke bästa operativsystemet på planeten: Mac OS X, senare macOS. I år hände dock något som inte ens jag kunnat förutse, även om jag liksom nosat på det genom åren.

    Jag dumpade min Mac.

    Nästan.

    Givetvis finns min Mac kvar. Jag behöver den för att spela in podcasts, redigera någon bild ibland eller mecka med andra saker där jag inte kan eller vill använda ersättaren till min Mac som min primära datorplattform.

    Men jag går händelserna i förväg.

    Runt år 2001 upptäckte jag ett operativsystem som hette Mac OS X. Jag hade skaffat mig en PowerBook G3 och installerat den första version jag fick tag i, version 10.1 tror jag det var. Även om datorn i fråga inte alls gjorde mig överdrivet glad, förutom att den var snygg att titta på, så var operativsystemet dynamit. Det var en befrielse för mig som hoppat runt mellan OS/2, OPENSTEP och BeOS innan jag till slut fann plattformen som skulle förändra mitt liv. Jag har Mac OS X och Apple att tacka för delar av min karriär och på många sätt också mitt mentala välbefinnande - att tvingas köra Windows i nästan 20 år hade nog knäckt mig fullständigt.

    När Apple släppte version 10.6 av Mac OS X så kallades den “Snow Leopard”. Det var på något sätt den ultimata versionen av Mac OS X från den tiden, version som främst innehöll buggfixar snarare än nya, flashiga funktioner gjorde att Mac OS X 10.6 blev operativsystemets Camelot, Nirvana eller vad som helst. Många menar än idag att det aldrig blev bättre än så, och jag är beredd att hålla med dem för efter version 10.6 så gjorde Apple en Apple, de kastade ut en massa saker och ersatte dessa med nya saker som varken var klara eller särskilt genomtänkta egentligen. Man borde ha anat att det skulle gå åt skogen redan när man såg att namnet på operativsystemet inte längre var Mac OS X. Det var OS X, som att datorplattformen inte spelade någon roll längre.

    Efter version 10.7 så blev det sakta bättre igen. Sakta men säkert så började Apple få ordning på det som de orsakat sig själva och oss användare och när vi landade i version 10.10 av operativsystemet så var det hyfsat frid och fröjd igen. Under åren har Apple ägnat sig åt vad jag kallar för en snuttifiering av Mac OS X, eller macOS som det heter nu för tiden. Det har blivit mindre Unix och mer iPad, om ni förstår vad jag menar. Det enda som finns kvar i form av en påminnelse om att det faktisk är en form av Unix som körs på varje Mac är det faktum att vi har en terminal att starta, men det är med nöd och näppe som den finns kvar känns det som ibland.

    Ändå har jag hållit fast vid plattformen alla dessa år. Jag har varit och nosat på både Windows 10 och Linux mer en gång och under en tid för ett par år sedan hade jag inte ens en Mac själv. Jag lät mig för en stund bli ideologiskt vilsen när jag insåg att jag var så oerhört trött på Apple och deras eviga mässande om sig själva och hur de gång efter annan ljög oss kunder rakt upp i ansiktet om hur de uppfunnit något när de i själva verket antingen köpt företaget som faktiskt utvecklat den nya vad-det-nu-var, eller så hade Apple helt sonika bara kopierat någon annan på marknaden som inte sällan fick se sin egna mjukvara eller idé vittra bort och dö inte långt efter att Apple slagit av sina kopieringsmaskiner. Den som minns Konfabulator minns säkert hur den gjorde att man kunde ha något som kallades för Widgets på skrivbordet - små miniprogram som kunde visa lite allt möjligt. Inte överdrivet nödvändigt men läckert och snyggt. Sen släppte Apple en ny version av Mac OS X och vips så fanns det något de kallade för “Widgets”, vilket var en rak kopia av Konfabulators funktioner. Konfabulator kostade pengar, Widgets ingick i Mac OS X och var därmed “gratis”.

    Konfabulator såldes till AOL eller något annat bolag och försvann inte långt därefter. Under några år var Widgets väldigt hett inom Apple och därmed också i Mac OS X. Numera finns de kvar men de underhålls inte och det är tveksamt om någon bryr sig. För Apple spelar det ingen roll - de krossade ett litet mjukvarubolag för att ha något hett och nytt att lägga in i ett operativsystem, och några år senare är det som att det inte spelar någon roll.

    Det var sånt som gjorde att jag ledsnade på Apple, bland annat. Men jag höll fast vid plattformen, köpte en iPhone X och en iPad till. Men det fick räcka så på något sätt. Jag slutade upp med att slaviskt titta på alla keynotes, läsa artiklar och följa bolaget så tätt som jag gjort under över tio år. Kort därefter sålde jag min blogg Macpro - jag hade mjölkat ut det sista jag hade i form av något som helst intresse eller entusiasm över Apple som företag eller Mac som plattform. Jag fortsatte använda plattformen dag ut och dag in men det blev som användare, inte entusiast.

    Den sista droppen som fick bägaren att rinna över var något så löjlig som en liten teknisk detalj i macOS 10.14, även kallad “Mojave”. I tidigare versioner har Apple i princip fått ägna sig åt att böja och bända tid och rum för att få typsnitt att se bra ut även på skärmar som inte är av så-kallad Retina-typ, det vill säga exempelvis vanliga 1920x1200 pixlars HD-skärmar. Jag råkade ha två sådana som båda var anslutna till min Macbook Pro, en konfiguration som tjänat mig väl under många år nu. Skärmarna är inget märkvärdigt i sig - två enkla skärmar från Dell men de gjorde jobbet och av någon anledning tyckte mina ögon om dem. I macOS 10.14 “Mojave” har Apple tagit bort den ohemult komplicerade och jobbiga utjämningen av typsnitt och ersatt denna med något enklare, en kompromiss kan man kalla det. På Apples egna datorer med Retina-skärmar ser allt guld och godis ut men på externa skärmar ser det ut som den raka motsatsen till guld och godis.

    Lösningen är att antingen köpa en ny dator för dyra pengar, köpa en ny extern skärm som klarar minst 4K upplösning, eller göra vad jag gjort: ansluta mina två skärmar till en PC istället och slutligen ta det steg som jag funderat på, pratat om och skrivit om i över ett år nu: att gå över till Linux.

    Det du läser nu är skrivet på Linux, i en textredigerare som heter Atom. Jag valde att installera en distribution vid namn Fedora som i skrivande stund är uppe i version 28. Under vintern och våren 2018 höll jag på och hoppade fram och tillbaka mellan Mac och Linux som operativsystem för skrivbordsbruk men i och med att Apple nu bestämde sig för att låtsas om som att de inte vet att de faktiskt fortfarande säljer nya datorer med skärmar som inte uppfyller grundkravet för att kunna visa text på ett korrekt sätt i den senaste versionen av företagets operativsystem så var detta den sista droppen för mig.

    Efter att ha ledsnat på att iOS blivit plottrigt och eländigt men ändå inte funnit något som var bättre i varken Windows Phone eller Android så blev det iOS och en iPhone X ändå. När det gäller datorer är jag inte fullt lika bunden vid att allt ska vara perfekt - jag klarar mig med en webbläsare, en bra textredigerare, terminalen, Slack, Discord, Skype och Dropbox, sen spelar det ingen roll om det är Windows 10 eller Linux jag kör på min dator. Vem vet - jag kanske skulle överleva med en Chromebook i framtiden, om det inte vore det för det faktum att jag inte är överdrivet förtjust i Google.

    Min Macbook Pro får leva till den dag då den inte lever längre. Sedan blir det ingen ny Mac för mig - de är för dyra och har i mitt tycke fel fokus.

    Dude - I’m getting a Dell.