Hello from ant1mat3rie on Vimeo.

(via Daring Fireball)

Att vara korrekt klädd i lundsbergsunifomen innebär: Lundsbergskavaj, vit skjorta, hemslips, mörkgrå byxor/kjol, svarta skor. Pojkarna har svarta strumpor och flickorna hudfärgade strumpor. Kjolen skall räcka till knäna.

När ska lundsbergsuniformen bäras?
Vid alla gudstjänster, söndagsmiddagar, idrottsutbyten, högtider av olika slag (exempelvis kulturdagar, lilljul, skolavslutningar, vid upprop för elever som redan går på skolan).

Internatet erbjuder ett tryggt boende på moderna elevhem där respekt för den enskilda individen och den ärliga kamratskapen är ledstjärnor.

Jag har funderat en del på det där. Konstigt vore ju annars med tanke på att en liten del, men ändå en del, av min inkomst kommer från att arbeta med Macpro och att ge ut Macpro Magazine.

Kan du ta betalt?

Under sommaren och hösten har ämnet diskuterats i olika forum – hur ska man som journalist kunna ta betalt för sitt arbete? Det finns kulturjournalister där ute som skriver oerhört bra och tajta knäck, men som ingen tycks vilja betala för. Det finns drösar av frilansare som “gärna skriver om inredning, livsstil och mode”, men vad ska då en journalist, fast eller frilans, göra om hans eller hennes ämne helt enkelt inte längre är efterfrågat?

Svaret är givetvis enkelt – skriv om sånt som folk vill betala för, och ta betalt för det.

Detta är en öm tå, jag vet. Journalistiken har på många sätt varit en skyddad frizon för kreativa människor som har kunnat hänge sig åt ett eller flera ämnen som de brinner för, och så länge annonsmarknaden varit het så har de kreativa människorna fått hållas.

Nu är det inte så längre. Annonsmarknaden är skit, rent ut sagt. PR-branschen tar en allt större del av kakan eftersom PR på gott och på ont är effektivare jämfört med annonsering om det görs rätt. Det sistnämnda kan för övrigt diskuteras hårt och länge, men jag är en stor anhängare av att använda PR-folk som resurser för att jag ska få jobbet gjort, men de gör rätt i att hålla sig borta från innehållet. Sicka över bilden på produkten eller telefonnumret till personen jag behöver få tag i, så är ert jobb klart.

Men åter till ämnet. Problemet är att många vill skriva om samma saker, och många har specialisterat sig på ämnen som var heta för 3-4 år sedan, där mode, inredning och långa sötsliskiga reportage eller intervjuer med någon känd och ultramysig person. Men efter att inredningstrenden snabbt brändes ut efter en överetablering i TV och magazinshyllan (precis om pryltrenden innan den, och pokertrenden innan den, och så vidare) så står det idag massor med skribenter som inte har något att göra. Det är ingens “fel”, det är bara att det skedde en överetablering och det som var hett som satan inte är det längre.

Då: hett. Nu: dött

Samma regler gäller ju egentligen kläder, produkter och tjänster. Mode kommer och går, svindyra iPad-magazin var kul i två månader tills läsarna insåg att det faktiskt var just svindyrt, MP3-spelaren är stendöd till förmån för den smarta mobiltelefonen och lär antalet leverantörer som kommer hem till dig med matkassar börja minska. Sveriges industrier har tagit stryk år efter år eftersom produkterna de tillverkar antingen inte är efterfrågade längre, eller så flyttas tillverkningen utomlands eftersom det är billigare att tillverka saker i något land på Balkan som du kanske aldrig hört talas om.

Vilken plats finns då för skribenter av allehanda slag som inte har något att göra längre? Börja med att sondera marknaden. Vad kan du göra nu, och vad kan du göra om sex månader? Om du lever på ditt skrivande är det givetvis av största vikt att du kan fortsätta göra det utan att behöva stå på McDonalds på dagarna för att kunna ha råd att arbeta med vad du brinner för. Det är trots allt ett kreativt yrke du har och få saker lär vara så dödliga mot din kreativitet som att flippa burgare hela dagarna. Samtidigt kan du inte vara “too proud to beg”, alltså, ta skitgörat där det finns för att kunna göra det du drömmer om. Ta det där ökenknäcket som du egentligen inte alls vill göra och leverera en grym text och visa att du kan förvandla getpiss till bensin, för att citera Blues Brothers.

Uppfinn dig själv igen

Om sex månader då? Om dina nuvarande uppdragsgivare börjat tacka nej till dina ideér och sen fortsätter med det finns det två orsaker till det – antingen vill de inte arbeta med dig längre, något som hänt mig i perioder då jag periodvis skrivit så mycket till vissa uppdragsgivare så jag nästan fyllt halva tidningen med mitt arbete. Detta innebär inte att dörren är stängd, utan bara att de vill testa andra skribenter ett tag. Håll öronen på rälsen, ta en lunch med redaktören då och då och fortsätt pitcha ideér du faktiskt tror på och inte de där knäcken du snabbt kan slänga ihop för att du ska ha något att fakturera.

Det andra alternativet är att det du skriver om inte längre är intressant. Eller att din uppdragsgivare kanske inte finns längre. Som jag skrev tidigare, antalet titlar inom inredning, prylar och poker har rasat ganska snabbt efter att hypen nått sin peak. Det är bara att gilla läget och inse att det du kunde fakturera sköna tusenlappar för tidigare inte längre är efterfrågat. Det är som bakmaskinen, eller förra årets surfplatta med Android – kul då, men inte längre. Det är inte dig eller dina texter det är fel på utan det handlar bara om att marknaden sagt sitt.

Exempel på det är tidningar som pryltidningen M3 som nu säljer några tusentals exemplar per månad i butik, och slagskeppet PC För Alla ännu färre. Detta är titlar som i princip inte förändrats på flera år, som tuffat vidare och försöker knapra sig fast vid ett hopp om att något ska hända. Vad, verkar få veta.

Bryt ihop och kom igen. Gå till ICA och kolla igenom tidningshyllan. Heta titlar nu verkar vara inom exempelvis klassiska bilar. Varför är det så? Jo – nostalgi säljer. Och varför är det så? Jo – 20-somethings köper inte tidningar i samma utsträckning som förr. De köper glossiga modetidningar, skvallerblaskor för en tia styck, eller på sin höjd tar en Metro gratis i T-banan. Resten ska finnas på nätet, gratis.

Men vi som är 30+, vi börjar komma in i den perioden i våra liv då vi tittar lika mycket bakåt som framåt, vi minns det där klassiska TV-spelet vi hade som barn, första bilen vi hade eller drömde om, och så vidare. Gratis tips från mig – nostalgitrenden är värd att haka på. Varför inte en artikel om coola 70-talsmöbler från IKEA?

Nätet

En annan bridragande orsak till att bokstäver och bilder som trycks på döda träd inte är lika hett som förr är webbpublicering. På 90-talet och början på 2000-talet var mantrat att man la ut allt gratis på nätet eftersom annonsörerna skulle stå för grannlåten, precis som när man tryckte materialet på papper. Men annonsörerna upptäckte att de ju kunde mäta lönsamheten i sin investering på ett sätt som de inte kunde göra tidigare – de kunde se hur många som faktiskt klickade på annonsen de pröjsade dyra stålar för och vilka av de klicken som faktiskt ledde till affär om de sålde något online.

Holy shitballs, sa onlinepublicisterna och fick en identitetskris. Vissa bestämde sig för att dumpa internet och gå tillbaka till papper och faktiskt började tjäna mer pengar på det, andra började ta betalt för innehållet via paywalls och andra lösningar där du som läsare betalar en liten, liten summa varje gång så det inte svider allt för mycket för dig som kund, och där du som kund sakta men säkert vänjer dig vid att betala för det som tidigare ju var gratis. Men nätets intäkter motsvarar inte alls de som print tidigare gav förlagen, så nu börjar förlagen i takt med att de flyttar mer och mer av sin verksamhet till webben också dumpa sina journalister antingen via frivilliga avgångar, förtidspension eller till sist, en uppsägningar genom att köpa ut folk med en eller ett par årslöner.

Kvalitetskraven är lägre för webben, texterna får inte vara lika långa och ett rejält knäck om en mutskandal i valfri svensk kommun får garanterat färre klick jämfört med en artikel på 500 tecken och en stor bild på Britney Spears nya bröst.

De seriösa journalisterna, som gräver och lägger flera dagar och nätter på ett rejält knäck, behövs inte längre på webben. Det är inte journalisternas fel. utan

Summering

Det är många frågor, och egentligen få svar. Och här kommer några till: behövs alla journalister eller ersätts de av bloggare? Går det att göra vinst på nätet? Och om svaret är ja, vem ska då betala?

Har du svaret på några av de här frågorna så har du också svaret på hur du ska kunna ta betalt för din journalistik. För mig är svaret enkelt, och det är också vad jag skrev i inledningen av denna artikel: skriv om saker som andra vill betala för att läsa. Och med ett tillägg: ta rimligt betalt. Få vill betala för ett magazin för din iPad som kostar 100 kronor per nummer, i synnerhet inte i en värld där förlag och bloggare lärt en helt ny generation att artikelmaterial inte ska kosta något.

Jag tar betalt för mitt material i Macpro Magazine. Jag blir inte rik på det, men det räcker för att hålla utgivningen igång. Och det, och läsare som uppskattar det jag gör, räcker långt för mig, men your mileage may vary – kanske vill du bli rik, berömd och kunna leva på din journalistik på papper eller på nätet, eller så brinner du faktiskt för det du gör.

Oavsett vad, se till att ta betalt för vad du gör, var lyhörd för vad dina läsare vill läsa om och var beredd att förändra hur du jobbar redan innan dippen kommer.

0019.se
740208.se
androidpro.se
barnensit.se
cloudpr.se
dagensmac.se
icanfry.com
iphonepro.me
iworkdisk.se
joacim.info
joacim.me
letsfry.com
letsfryit.com
loudpr.se
macspecialisten.com
mactester.se
medieforum.se
minmac.nu
netstorage.me
postfilter.se
swecast.com
tabortmordarsnigel.se
telefonvakt.se
vaxelhaxan.se
veckansmac.se
windowsphonepro.se
wordpresspro.se
wppro.se
barnensböcker.se
faråthelvete.nu
mördarsnigel.com
mördarsnigel.se
nätverket.net
tabortmördarsnigel.se

Lycka till!

Penningtons kommentarer om hur det var att få en diagnos och behandling kan jag skriva under på till 100 procent.

Denna text postade jag på en gammal version av den här bloggen den 22:a Januari 2006 efter att folket röstat nej till EMU. Med tanke på att EMU nu sakta men säkert rasar samman tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en återpostning av mina tankar dagarna efter omröstningen. Håll till godo.

Det är inte oss det är fel på

Efter den Svenska EMU-omröstningen kände jag mig lite smått irriterad på politikernas reaktioner på det låga valdeltagandet. Så jag bloggade om det på min gamla Svenska blogg, och hittade postningen idag igen. Är faktiskt stolt över texten:

Det är nog inte oss det är fel på

“Jag röstar inte i EMU-valet”, svarade jag på frågan från ett par vänner om jag varit och röstat ännu. Jag tycker inte det är något att hymla om. Mina vänner, som förvisso inte är politiskt engagerade i en aktivare grad än att de sympatiserar rätt mycket med ett parti som börjar på “M” och slutar på “oderaterna” och gärna diskuterat politik så fort tillfälle ges, samlade luft i båda lungorna och skulle raskt förklara för mig att det var oansvarigt att inte rösta. Det var inte underhållande. Jag kommer snart till varför.

Däremot var det väldigt underhållande att sätta sig framför teven och titta på alla politikers bortförklaringar efter att Junilistan knipt tre mandat rakt framför etablissemanget. Charlotte Cedershiölds argument att “om debatten varat längre så hade väljarna snabbt genomskådat Junilistan” kändes väldigt korkat att säga. Det är inte bara att stampa på de som inte fogar sig in i partileden utan också att idiotförklara de väljare som valde att rösta på Junilistan. Den enda politiker som egentligen sa som det var är den kvinna som delade intervjustunden med fru Cedershiöld. Jag minns inte namnet på henne, men hon var socialdemokrat. Det hon sa var destå klarare (jag citerar fritt från minnet): väljarna bryr sig inte. Det är systemet det är fel på, inte väljarna.

Pontus Schultz är inne på samma linje i dagens krönika. “Tänk om det inte är oss det är fel på?” skriver han, och det är verkligen att slå huvudet på spiken.

63% av den röstberättigade befolkningen gick inte och röstade. De gjorde det inte av många olika anledningar, det är jag säker på. En del bryr sig nog inte. Andra känner inte att de är tillräckligt insatta.

För min egen del kan jag bara säga att det är min demokratiska rättighet att inte rösta. Eftersom blanksedlarna sorteras bort numera så är det faktiskt det enda sättet vi medborgare kan markera att vi inte är nöjda med de partier som finns, de kandidater som gärna vill åka till Bryssel, tjäna 90′ i månaden och käka gåslever, och det system som EU trots allt är.

Om jag inte missminner mig har Sverige 19 platser i EU:s parlament. Av sammanlagt 732. Med det i åtanke så är Socialdemokraternas valslogan “du väljer ditt nya Europa” ganska skrattretande.

Ingrid Segerström (s) sade i en kommentar att det måste till en “debatt och en diskussion” (politiker älskar att säga sånt där) för att få folk att rösta.

Politikerna tror tydligen, på fullaste allvar, att det system som härskat i det här landet där politikerna sitter gömda i riksdagshuset 80% av året och sen ger sig ut på gator och torg, ljuger för oss, blir återvalda och sen återvänder till sina gömmor igen, är en debatt och en diskussion, och att det är sånt som ska få oss intresserade av att rösta.

Det är min demokratiska rättighet att inte rösta. Det är så jag säger att jag inte gillar det EU vi är medlemmar i. Och det är mitt fullständigt legitima sätt att ta ansvar. Jag tror att alla i det här landet gärna vill säga sin mening. Det finns bara inte utrymme för något annat än det sätt som politikeretablissemanget vill ha den meningen serverad och utformad.

Det är inte oss det är fel på. Det är yrkespolitiker som Inger Segerström, Anders Wijkman, Charlotte Cedershiöld med flera, som sedan många år tillbaka tappat all form av verklighetsförankring och därmed försuttit sin rätt att representera oss, som får ta ansvaret för att 63% av befolkningen inte röstar.

Vi har inget förtroende för er. Men kom för f-n inte och säg att det är oss det är fel på.