Spheres of Fury from Christopher Hewitt on Vimeo.

JY CINEMASHUP – All the President’s Boys from Jeff Yorkes on Vimeo.

Från tidernas tveklöst bästa liveplatta: In Case You Didn’t Feel Like Showing Up. Den högra trummisens fåniga tröja är en ren bonus i sammanhanget.

Vi kör The Deity också:

Två genier i en av de underbaraste låtar som skrivits: Dienda. (videon går tyvärr ej att lägga in i blogginlägget).

Sting gjorde sin version av denna några år senare och fick till texten riktigt bra, men Branfords sopransaxfon är svårslagen.

En av mina mer dolda hemligheter är att jag råkar gilla Bo Kaspers Orkester. Eller snarare, det är en sorts hatkärlek, för det finns mycket att både älska och hata med denna orkester. Som musiker betraktat är de ruggigt bra, de har en känsla för sina instrument som kännetecknar en musiker som inte enbart spelar för att briljera (det finns åtskilliga sådana där ute, exempelvis trummisen Vinnie Colaiuta som bankat sönder åtskilliga plattor och koncerter med Sting under åren) utan som gör det med känsla. Tittar man på en hel platta med BKO så är det verkligen upp och ned – vissa låtar känns ihopkastade, andra är bra men det känns då som alla i bandet egentligen vill vara sångare, vill vara längst fram på scenen och vill få all uppmärksamhet.

Ta exempelvis låten “Ont” på favoriten “Vilka tror vi att vi är“, som efter det lite flamsiga albumet “Kaos” levererade i en god BKO-stil. Det finns få, om ens några, harmonier eller bitar där bas, gitarr, klaviatur eller piano bara är där. Istället ska det briljeras, varenda takt ska svänga något så in i helvete och det blir bara för mycket till slut vilket gör att texten och helheten hamnar i skymundan. Jag tycker mig höra en hammondorgel i bakgrunden som sitter som en fläskläpp men eftersom två elgitarrer gör allt vad de kan för att stjäla all uppmärksamhet så är den svår att uppfatta.

Andra låtar på samma platta, som “Bara för din skull” och “Dansa på min grav” är däremot perfekt balanserade och smärtsamt vackra. Musiken är ett komp till sången och det är just det i kombination med träffsäkra texter som det är låtarna man minns bäst. Samma sak gäller duetten mellan Bosse och Lisa Ekdahl i “Svårt att säga nej“, en rak och enkel låt som visserligen innehåller lite ackordporr men som ändå har ett klart fokus på text och sång vilket gör att det är en låt som är svår att glömma.

Efter “Vilka tror vi att vi är” kom plattan “Hund” tre år senare. Om det var BKO:s selllout till en reklamfilm med någon mobiloperatör, eller att låten i sig var så vansinnigt larvig vet jag inte, men “I samma bil” blev på något sätt mallen för hur hela plattan känns: som ett desperat försök att göra något annat när det kanske egentligen inte behövdes. Kanske var föregångaren “Vilka tror vi att vi är” ett sista försök att klämma ut allt som gick att få ur det gamla BKO för efter det har ingenting varit sig likt längre. Lite som Kent har de övergått till trummaskiner, synthmattor och det som kändes äkta, unikt och intressant har någonstans gått förlorat i ett desperat försök att försöka vara fortsatt relevanta.

Coudal Partners:

Music vid from 1979 of the moment from France’s leading expert on hair, walking, staring at things, and the playing of a mean synth.

Eddie Vedders soloplatta, Ukulele Songs, går att lyssna på helt gratis och helt lagligt här.

Pearl Jam-spår blandat med andra kompositioner. Allt spelat på ukulele. Helt grym platta faktiskt.

Svar: För att de inte vill det. Och de behöver det inte heller om man ska gå efter besöksstatistiken i deras YouTube-kanal. Galet bra covers av flera band är det också.

En vacker sång. En sång om döden. En sång jag inte hade hört förrän jag såg videon på TV och satt där och grät för att musiken och animationen tillsammans bildade något så vackert och så slagkraftigt.

Radiohead är ett band man inte nödvändigtvis måste gilla. Men de är ett band man måste respektera för att de går sin egen väg och, precis som Trent Reznor och hans Nine Inch Nails, gör vad de vill, hur de vill. Och i mina öron är det för det mesta förbannat bra.

Angående Oasis mixerbord:

Some years ago Oasis bought a vintage EMI TG mixing desk from a studio in Australia. Before it was shipped to England a famous record
producer working in the studio heard about it… and carved “Blur” inside it.

He’s always wondered if the Gallaghers ever found his handiwork.

Fniss.

Förra årets bästa film, och förra årets bästa soundtrack. Alla kategorier. Köp den på Blu-Ray. Se den.

Och sen kan du kolla in dokumentärerna om filmen. Riktigt intressant.

Jag har inga belägg för det, men efter att jag suttit och gjort en spellista över alla låtar från 80-talet som jag gillar, i skrivande stund över 100 stycken, så känns det som att alla de one-hit-wonders som slog igenom, hade sin hit (eller i förekommande fall, flera hittar) och sedan försvann gjorde bättre låtar än de artister som slog igenom på 90-talet och sedan försvann lika snabbt.

Kanske är det MTV:s fel. Att en låt som exempelvis Johnny Hates Jazz utmärkta I Don’t Want To Be a Hero fortfarande håller eftersom vi som växte upp på 80-talet endast hörde den när Tracks var på radion (resterande tiden var vi ju i plugget och där lyssnade man ju inte på radio) medan man i princip kräks över att behöva genomlida All Around The World med Lisa Stansfield, trots att det är drygt 20 år sedan den blev en hit. Man kan fortfarande kräma på Owner Of a Lonely Heart med Yes och flina från öra till öra, men hör vi Scorpions Winds Of Change så byter man låt, eller radiostation, illa kvickt.

Med MTV ständigt i teven spelades samma videos om, och om, och om igen. Phil Collins Another Day in Paradise är det i sig inget fel på, men jag minns fortfarande känslan av att ha flyttat till Hägersten med pappa och då, för första gången, haft regelbunden tillgång till MTV. Jag minns lukten i lägenheten, ljuden från gatan utanför, vädret, och så vidare. Jag trivdes för övrigt inget vidare där och associerar alltid låten med den känslan.

Med MTV blev artisterna mer medvetna. Videos blev nästan viktigare än låtarna i sig och en låt som Bitch med Meredith Brooks hade kanske inte hållit i 80-talets Lördagstracks heller, men nu var sångerskan snygg, videon typiskt 90-talig och givetvis spelades den om och om och om igen. Alternativ musik hade det inte lätt innan MTV, och det blev inte lättare när MTV symboliskt skar ner 120 minutes, det enda program med någorlunda intressant musik, till 60 minuter och sedan ingenting. Samma sak med Yo! MTV Raps, för övrigt.

Antalet artister som hade hittar under 80-talet verkar också vara fler jämfört med 90-talet. En titt på det senare årtiondet visar att namn som Bryan Adams, Mariah Carey, Janet Jackson, Roxette, Bon Jovi, Michael Jackson och Sheryl Crow återkommer fler gånger än en på hitlistorna från 90-talet. Få artister dominerade topplistorna under nästan ett årtionde och det om något gjorde att mainstream-scenen med pop- och rockmusik blev blek och förutsägbar.

Det ska villigt erkännas att det släpptes enormt mycket bra plattor på 90-talet också. U2:s Achtung Baby, Depeche Modes Songs of Fath and Devotion, Pearl Jams Vitalogy och No Code, Future Sound Of Londons Lifeforms, Massive Attacks Protection och Mezzanine, K.D.Langs Ingenue, Trickys Maxinquaye, Blurs Parklife, Airs Moon Safari, R.E.M:s Automatic For The People, Beastie Boys Check Your Head, Björks Homogenic, Radioheads OK Computer, Nine Inch Nails The Downward Spiral och Fragile, Oasis Definitely Maybe, Ministrys Psalm 69, Tori Amos Little Earthquakes, Everything But The Girls Walking Wounded, och många många fler.

Kanske var låtarna bättre förr? Kanske har jag blivit en gammal gubbe (37 nästa vecka) som precis som mina föräldrar totalvägrade lyssna på den musik jag lyssnade på när jag var grabb? Jag ska erkänna att jag inte fattar ett dugg av musiken som mina barn lyssnar på nu och vad jag vet har vi MTV hemma men det är ingen kanal jag ställt in i parabolmottagaren. Skulle aldrig falla mig in. Eller är det helt enkelt så att musiken i sig inte var nödvändigvis bättre på 80-talet, men då låg fokus mer på enskilda låtar medan jag personligen på 90-talet fokuserade mer på hela plattorna. Vilket i sin tur kan bero på att jag på 80-talet inte hade några pengar att köpa skivor för. Det hade jag på 90-talet.

Ju mer jag funderar på det inser jag att hela min tes om att musiken var bättre på 80-talet är fel; hitlåtarna var bättre på 80-talet, inte musiken i sig. På 90-talet blev plattorna viktigare, och idag tror jag att vi är tillbaka på 80-talet igen med de digitala möjligheterna att plocka ut vilka låtar man tycker bäst om ur en platta för nio kronor styck. De som fortfarande säljer album inbillar jag mig är den typen av artister som under många år byggt upp en rejäl bas av fans som sedan följer dem livet ut.

Det är skillnaden mellan Pearl Jam och Lady Gaga – de tidigare lever för evigt med en stadig samling plattor, den senare är borta när hon inte synts i media på två veckor.

Pitchfork:

Air should be ashamed of themselves. Thanks to albums like Moon Safari , international stereotypes of Frenchmen as nothing more than muss-haired playboys stroking a woman with one hand and an analog synth with the other are forever reinforced.

Förbaskat bra platta.

Efter succén med Violator, den första Depeche Mode-platta jag köpte, så var förväntningarna stora på uppföljaren. När Songs of Faith and Devotion så släpptes 1993 så blev åtminstone jag inte besviken. Plattan håller än idag, även om tiden inte varit allt för snäll på spår som “Mercy In You” (spår fyra) och “Rush” (spår åtta), och om man hoppar över “Condemnation” (spår tre), så är “I Feel You”, “Walking In My Shoes”, “Judas” och givetvis “In Your Room”, spår ett, två, fem och sex, de fyra låtarna som fortfarande representerar vad Depeche Mode lyckades bli under den musikaliska ledningen av Alan Wilder.

Och just “In Your Room”, i sin orginalversion och inte den hyfsat taffliga ommixningen av dåvarande Nirvana-producenten Butch Wig, är utan tvekan den bästa låt som Depeche Mode någonsin gjort. Smärtsamt vacker och närmare sex och en halv minut lång är den inte bara den ultimata bryta-ihop-låten, den är också en oerhört komplicerad låt, sammanflätad av lager på lager på lager av en riktig soppa av ljud som tillsammans bildar något oförglömligt. Det finns inte en sekund av låten som inte bearbetats om och om och om igen genom filter efter filter, men det gör heller ingenting, för inte ens om man verkligen analyserar varje ljud, instrument eller sekvens i In Your Room så hittar man något som känns överdrivet eller klantligt.

In your room
Where time stands still
Or moves at your will
Will you let the morning come soon
Or will you leave me lying here
In your favourite darkness
Your favourite half-light
Your favourite consciousness
Your favourite slave

In your room
Where souls disappear
Only you exist here
Will you lead me to your armchair
Or leave me lying here
Your favourite innocence
Your favourite prize
Your favourite smile
Your favourite slave

I’m hanging on your words
living on your breath
feeling with your skin
Will I always be here

In your room
Your burning eyes
Cause flames to arise
Will you let the fire die down soon
Or will I always be here
Your favourite passion
Your favourite game
Your favourite mirror
Your favourite slave

I’m hanging on your words
living on your breath
feeling with your skin
Will I always be here

Det gjordes aldrig en video till orginalversionen. Däremot gjordes det en till Butch Wig-versionen som är sevärd. Det är också den sista Depeche Mode-videon med Alan Wilder:

Depeche Mode blev aldrig bättre. Uppföljaren Ultra spelades in utan Wilder med en sargad David Gahan och med en hel armé inhyrda musiker under ledning av producenten Tim Simenon, som gjorde ett enormt jobb med att få klart skivan. Ultra är ingen dålig platta, utan snarare kanske den sista plattan av Depeche Mode som över huvudtaget går att lyssna på i sin helhet utan att bli irriterad. Efterföljarna, genomusla Exciter, extremt ojämna Playing The Angel och Sounds Of The Universe, en platta jag knappt lyssnat på, är märkta av ett band vars medlemmar är oengagerade.

Depeche Mode borde kanske lagt av efter Ultra. Jag har flera gånger kallat dem synthens Rolling Stones och det står jag fast vid; de släpper fortfarande plattor och till varje försök hyr de in stjärnproducenter och pratar om att “återvända till rötterna”. Problemet är bara att de är närmare 50 år hela bunten och återvända till rötterna är något de inte kan göra, varesig de vill det eller inte. Jag är heller inte övertygad om att gruppens material hade blivit bättre om Wilder hade stannat kvar i bandet, så för mig är Songs of Faith and Devotion den logiska höjdpunkten i gruppens karriär, och Ultra musiken till eftertexterna i den film som heter Depeche Mode.

Mitt musikintresse är omvittnat stort. Ingen som jag känner hävdar motsatsen. Min musiksmak sträcker sig från The Beatles till Kraftwerk, från Ministry till Air, från Depeche Mode till Dire Straits. Jag är ingen musikexpert a’la Andres Lokko eller Jan Gradvall, det hävdar jag absolut inte, men jag tror mig åtminstone ha hittat vad som är världens bästa skiva.

Skivan jag pratar om är unik på flera sätt. Den är extremt välproducerad, extremt genomarbetad utan att låta krystad (ta en lyssning på Dire Straits underbara On Every Street så förstår du vad överarbetad skiva innebär), mångfacetterad utan att spreta och den håller, från första låten till den näst-sista. Skivans mix är underbar, dess komposition och låtordning är så välbalanserad så det är nästan smärtsamt.

Skivan jag pratar om är, givetvis, Massive Attacks “Protection”. Tracy Horns två insatser, titelspåret och Better Things, Horace Andys utsökta “Spying Glass”, Trickys blytunga rappande på Karmacoma och Euro Child och sångerskan Nicolettes insats på Three och Sly är också riktigt, riktigt bra.

Samtliga låtar, Three borträknade, är över fyra minuter långa. Många innehåller långa, svepande partier med underbara arrangemang och man vill bara höra mer, och mer och mer.

Kritikerna menar att den här plattan lutar farligt åt muzak-hållet och att Massive Attacks debutplatta, Blue Lines, är betydligt bättre. Jag tycker tvärt om. Blue Lines innehöll två-tre riktigt bra spår. Shara Nelsons insatser på Safe From Harm och Unfinished Sympathy är två av låtarna som skulle platsa på Protection, inga fler. Massive Attack tog i händerna på producenten Nellee Hooper (som senare jobbat bland annat med Björk) steget framåt och förfinade det som var bra med sin trip-hop och lämnade resten bakom sig.

Protection blev Massive Attacks höjdpunkt. Efterföljande Mezzanine var inte dålig på något sätt (där låten Teardrop står ut som den absoluta höjdpunkten) men det svåra tredje albumet blev ett svårt tredje album, om ordvitsen ursäktas, som helt saknar den positiva och sköna dimma som Protection lindar in dig som lyssnare i.

Protection är plattan man kan lyssna på om, och om, och om igen. Bara man hoppar över det tionde spåret, den genomusla covern på Light My Fire. Varför den är med på plattan är obegripligt – man får nästan känslan av att Massive Attack ville förstöra allt de skapat på de första nio spåren med en riktig skitlåt. Den enda förtjänst spår 10 har på Protection är att man inser hur bra de första nio spåren var.

Efter Protection så föll Massive Attack sakta sönder. Tricky satsade på en solokarriär och hans debutplatta, Maxinquaye, är lysande. Tracy Horn (inte medlem i gruppen, men ändå värd att nämnas) fortsatte arbeta med maken Ben och gruppen Everything But The Girl och deras platta “Walking Wounded” innehåller några av de bästa låtar jag hört, där titelspåret är helt enormt. Efter Mezzanine hoppade ytterligare en medlem, Mushroom, av Massive Attack och när det var dags att släppa besvikelsen 100th Window var det mer en soloplatta eftersom Daddy G hade tagit ledigt från gruppen. 3D stod ensam kvar och inför den senaste plattan Heligoland, var 3D och Daddy G återförenade. Inte för att det räddar skivan på något sätt, tyvärr, då Massive Attack liksom andra grupper som hållit på för länge (Depeche Mode är ett bra exempel på det) utvecklat sig bort från det som gjorde dem unika och värda att lyssna på.