Archive of articles classified as' "Åsikter"
Back homeVarför logiskt tänkande sällan hör hemma i en kyrka:
Scientists have revealed one of the reasons why some folks are less religious than others: They think more analytically, rather than going with their gut. And thinking analytically can cause religious belief to wane — for skeptics and true believers alike.
Amen.
Idag är det lördag. Min son hade gärna sovit inatt, det är jag övertygad om, men valde istället att dra igång vid halv fyra imorse och därmed fick även jag kliva upp då. Lite otajmat eftersom jag tillbringar dagen på intressanta konferensen Trollen och rollen, där 100-talet journalister samlats för att diskutera det ena och det andra, bland annat hur man som journalist ska kunna ta betalt för sitt arbete.
Jag har funderat en del på det där. Konstigt vore ju annars med tanke på att en liten del, men ändå en del, av min inkomst kommer från att arbeta med Macpro och att ge ut Macpro Magazine.
Kan du ta betalt?
Under sommaren och hösten har ämnet diskuterats i olika forum – hur ska man som journalist kunna ta betalt för sitt arbete? Det finns kulturjournalister där ute som skriver oerhört bra och tajta knäck, men som ingen tycks vilja betala för. Det finns drösar av frilansare som “gärna skriver om inredning, livsstil och mode”, men vad ska då en journalist, fast eller frilans, göra om hans eller hennes ämne helt enkelt inte längre är efterfrågat?
Svaret är givetvis enkelt – skriv om sånt som folk vill betala för, och ta betalt för det.
Detta är en öm tå, jag vet. Journalistiken har på många sätt varit en skyddad frizon för kreativa människor som har kunnat hänge sig åt ett eller flera ämnen som de brinner för, och så länge annonsmarknaden varit het så har de kreativa människorna fått hållas.
Nu är det inte så längre. Annonsmarknaden är skit, rent ut sagt. PR-branschen tar en allt större del av kakan eftersom PR på gott och på ont är effektivare jämfört med annonsering om det görs rätt. Det sistnämnda kan för övrigt diskuteras hårt och länge, men jag är en stor anhängare av att använda PR-folk som resurser för att jag ska få jobbet gjort, men de gör rätt i att hålla sig borta från innehållet. Sicka över bilden på produkten eller telefonnumret till personen jag behöver få tag i, så är ert jobb klart.
Men åter till ämnet. Problemet är att många vill skriva om samma saker, och många har specialisterat sig på ämnen som var heta för 3-4 år sedan, där mode, inredning och långa sötsliskiga reportage eller intervjuer med någon känd och ultramysig person. Men efter att inredningstrenden snabbt brändes ut efter en överetablering i TV och magazinshyllan (precis om pryltrenden innan den, och pokertrenden innan den, och så vidare) så står det idag massor med skribenter som inte har något att göra. Det är ingens “fel”, det är bara att det skedde en överetablering och det som var hett som satan inte är det längre.
Då: hett. Nu: dött
Samma regler gäller ju egentligen kläder, produkter och tjänster. Mode kommer och går, svindyra iPad-magazin var kul i två månader tills läsarna insåg att det faktiskt var just svindyrt, MP3-spelaren är stendöd till förmån för den smarta mobiltelefonen och lär antalet leverantörer som kommer hem till dig med matkassar börja minska. Sveriges industrier har tagit stryk år efter år eftersom produkterna de tillverkar antingen inte är efterfrågade längre, eller så flyttas tillverkningen utomlands eftersom det är billigare att tillverka saker i något land på Balkan som du kanske aldrig hört talas om.
Vilken plats finns då för skribenter av allehanda slag som inte har något att göra längre? Börja med att sondera marknaden. Vad kan du göra nu, och vad kan du göra om sex månader? Om du lever på ditt skrivande är det givetvis av största vikt att du kan fortsätta göra det utan att behöva stå på McDonalds på dagarna för att kunna ha råd att arbeta med vad du brinner för. Det är trots allt ett kreativt yrke du har och få saker lär vara så dödliga mot din kreativitet som att flippa burgare hela dagarna. Samtidigt kan du inte vara “too proud to beg”, alltså, ta skitgörat där det finns för att kunna göra det du drömmer om. Ta det där ökenknäcket som du egentligen inte alls vill göra och leverera en grym text och visa att du kan förvandla getpiss till bensin, för att citera Blues Brothers.
Uppfinn dig själv igen
Om sex månader då? Om dina nuvarande uppdragsgivare börjat tacka nej till dina ideér och sen fortsätter med det finns det två orsaker till det – antingen vill de inte arbeta med dig längre, något som hänt mig i perioder då jag periodvis skrivit så mycket till vissa uppdragsgivare så jag nästan fyllt halva tidningen med mitt arbete. Detta innebär inte att dörren är stängd, utan bara att de vill testa andra skribenter ett tag. Håll öronen på rälsen, ta en lunch med redaktören då och då och fortsätt pitcha ideér du faktiskt tror på och inte de där knäcken du snabbt kan slänga ihop för att du ska ha något att fakturera.
Det andra alternativet är att det du skriver om inte längre är intressant. Eller att din uppdragsgivare kanske inte finns längre. Som jag skrev tidigare, antalet titlar inom inredning, prylar och poker har rasat ganska snabbt efter att hypen nått sin peak. Det är bara att gilla läget och inse att det du kunde fakturera sköna tusenlappar för tidigare inte längre är efterfrågat. Det är som bakmaskinen, eller förra årets surfplatta med Android – kul då, men inte längre. Det är inte dig eller dina texter det är fel på utan det handlar bara om att marknaden sagt sitt.
Exempel på det är tidningar som pryltidningen M3 som nu säljer några tusentals exemplar per månad i butik, och slagskeppet PC För Alla ännu färre. Detta är titlar som i princip inte förändrats på flera år, som tuffat vidare och försöker knapra sig fast vid ett hopp om att något ska hända. Vad, verkar få veta.
Bryt ihop och kom igen. Gå till ICA och kolla igenom tidningshyllan. Heta titlar nu verkar vara inom exempelvis klassiska bilar. Varför är det så? Jo – nostalgi säljer. Och varför är det så? Jo – 20-somethings köper inte tidningar i samma utsträckning som förr. De köper glossiga modetidningar, skvallerblaskor för en tia styck, eller på sin höjd tar en Metro gratis i T-banan. Resten ska finnas på nätet, gratis.
Men vi som är 30+, vi börjar komma in i den perioden i våra liv då vi tittar lika mycket bakåt som framåt, vi minns det där klassiska TV-spelet vi hade som barn, första bilen vi hade eller drömde om, och så vidare. Gratis tips från mig – nostalgitrenden är värd att haka på. Varför inte en artikel om coola 70-talsmöbler från IKEA?
Nätet
En annan bridragande orsak till att bokstäver och bilder som trycks på döda träd inte är lika hett som förr är webbpublicering. På 90-talet och början på 2000-talet var mantrat att man la ut allt gratis på nätet eftersom annonsörerna skulle stå för grannlåten, precis som när man tryckte materialet på papper. Men annonsörerna upptäckte att de ju kunde mäta lönsamheten i sin investering på ett sätt som de inte kunde göra tidigare – de kunde se hur många som faktiskt klickade på annonsen de pröjsade dyra stålar för och vilka av de klicken som faktiskt ledde till affär om de sålde något online.
Holy shitballs, sa onlinepublicisterna och fick en identitetskris. Vissa bestämde sig för att dumpa internet och gå tillbaka till papper och faktiskt började tjäna mer pengar på det, andra började ta betalt för innehållet via paywalls och andra lösningar där du som läsare betalar en liten, liten summa varje gång så det inte svider allt för mycket för dig som kund, och där du som kund sakta men säkert vänjer dig vid att betala för det som tidigare ju var gratis. Men nätets intäkter motsvarar inte alls de som print tidigare gav förlagen, så nu börjar förlagen i takt med att de flyttar mer och mer av sin verksamhet till webben också dumpa sina journalister antingen via frivilliga avgångar, förtidspension eller till sist, en uppsägningar genom att köpa ut folk med en eller ett par årslöner.
Kvalitetskraven är lägre för webben, texterna får inte vara lika långa och ett rejält knäck om en mutskandal i valfri svensk kommun får garanterat färre klick jämfört med en artikel på 500 tecken och en stor bild på Britney Spears nya bröst.
De seriösa journalisterna, som gräver och lägger flera dagar och nätter på ett rejält knäck, behövs inte längre på webben. Det är inte journalisternas fel. utan
Summering
Det är många frågor, och egentligen få svar. Och här kommer några till: behövs alla journalister eller ersätts de av bloggare? Går det att göra vinst på nätet? Och om svaret är ja, vem ska då betala?
Har du svaret på några av de här frågorna så har du också svaret på hur du ska kunna ta betalt för din journalistik. För mig är svaret enkelt, och det är också vad jag skrev i inledningen av denna artikel: skriv om saker som andra vill betala för att läsa. Och med ett tillägg: ta rimligt betalt. Få vill betala för ett magazin för din iPad som kostar 100 kronor per nummer, i synnerhet inte i en värld där förlag och bloggare lärt en helt ny generation att artikelmaterial inte ska kosta något.
Jag tar betalt för mitt material i Macpro Magazine. Jag blir inte rik på det, men det räcker för att hålla utgivningen igång. Och det, och läsare som uppskattar det jag gör, räcker långt för mig, men your mileage may vary – kanske vill du bli rik, berömd och kunna leva på din journalistik på papper eller på nätet, eller så brinner du faktiskt för det du gör.
Oavsett vad, se till att ta betalt för vad du gör, var lyhörd för vad dina läsare vill läsa om och var beredd att förändra hur du jobbar redan innan dippen kommer.
Penningtons kommentarer om hur det var att få en diagnos och behandling kan jag skriva under på till 100 procent.
Inledning
Denna text postade jag på en gammal version av den här bloggen den 22:a Januari 2006 efter att folket röstat nej till EMU. Med tanke på att EMU nu sakta men säkert rasar samman tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en återpostning av mina tankar dagarna efter omröstningen. Håll till godo.
Det är inte oss det är fel på
Efter den Svenska EMU-omröstningen kände jag mig lite smått irriterad på politikernas reaktioner på det låga valdeltagandet. Så jag bloggade om det på min gamla Svenska blogg, och hittade postningen idag igen. Är faktiskt stolt över texten:
Det är nog inte oss det är fel på
“Jag röstar inte i EMU-valet”, svarade jag på frågan från ett par vänner om jag varit och röstat ännu. Jag tycker inte det är något att hymla om. Mina vänner, som förvisso inte är politiskt engagerade i en aktivare grad än att de sympatiserar rätt mycket med ett parti som börjar på “M” och slutar på “oderaterna” och gärna diskuterat politik så fort tillfälle ges, samlade luft i båda lungorna och skulle raskt förklara för mig att det var oansvarigt att inte rösta. Det var inte underhållande. Jag kommer snart till varför.
Däremot var det väldigt underhållande att sätta sig framför teven och titta på alla politikers bortförklaringar efter att Junilistan knipt tre mandat rakt framför etablissemanget. Charlotte Cedershiölds argument att “om debatten varat längre så hade väljarna snabbt genomskådat Junilistan” kändes väldigt korkat att säga. Det är inte bara att stampa på de som inte fogar sig in i partileden utan också att idiotförklara de väljare som valde att rösta på Junilistan. Den enda politiker som egentligen sa som det var är den kvinna som delade intervjustunden med fru Cedershiöld. Jag minns inte namnet på henne, men hon var socialdemokrat. Det hon sa var destå klarare (jag citerar fritt från minnet): väljarna bryr sig inte. Det är systemet det är fel på, inte väljarna.
Pontus Schultz är inne på samma linje i dagens krönika. “Tänk om det inte är oss det är fel på?” skriver han, och det är verkligen att slå huvudet på spiken.
63% av den röstberättigade befolkningen gick inte och röstade. De gjorde det inte av många olika anledningar, det är jag säker på. En del bryr sig nog inte. Andra känner inte att de är tillräckligt insatta.
För min egen del kan jag bara säga att det är min demokratiska rättighet att inte rösta. Eftersom blanksedlarna sorteras bort numera så är det faktiskt det enda sättet vi medborgare kan markera att vi inte är nöjda med de partier som finns, de kandidater som gärna vill åka till Bryssel, tjäna 90′ i månaden och käka gåslever, och det system som EU trots allt är.
Om jag inte missminner mig har Sverige 19 platser i EU:s parlament. Av sammanlagt 732. Med det i åtanke så är Socialdemokraternas valslogan “du väljer ditt nya Europa” ganska skrattretande.
Ingrid Segerström (s) sade i en kommentar att det måste till en “debatt och en diskussion” (politiker älskar att säga sånt där) för att få folk att rösta.
Politikerna tror tydligen, på fullaste allvar, att det system som härskat i det här landet där politikerna sitter gömda i riksdagshuset 80% av året och sen ger sig ut på gator och torg, ljuger för oss, blir återvalda och sen återvänder till sina gömmor igen, är en debatt och en diskussion, och att det är sånt som ska få oss intresserade av att rösta.
Det är min demokratiska rättighet att inte rösta. Det är så jag säger att jag inte gillar det EU vi är medlemmar i. Och det är mitt fullständigt legitima sätt att ta ansvar. Jag tror att alla i det här landet gärna vill säga sin mening. Det finns bara inte utrymme för något annat än det sätt som politikeretablissemanget vill ha den meningen serverad och utformad.
Det är inte oss det är fel på. Det är yrkespolitiker som Inger Segerström, Anders Wijkman, Charlotte Cedershiöld med flera, som sedan många år tillbaka tappat all form av verklighetsförankring och därmed försuttit sin rätt att representera oss, som får ta ansvaret för att 63% av befolkningen inte röstar.
Vi har inget förtroende för er. Men kom för f-n inte och säg att det är oss det är fel på.
Man hör det då och då. Och ibland handlar det om lättja, och ibland om att det är tajta tider. Gnället, om att behöva betala för en applikation, eller att behöva söka reda på information själv, eller att få folk att jobba gratis under föresvävningen att det kan bli stålar om produkten säljer bra, eller att det är “bra i ditt CV”. Eller, i mitt fall: “vadå, ska man betala för tidningen? Du har ju annonser!”
Allt oftare får jag mail av typen “Hej! Jag skriver en uppsats om Apple / Steve Jobs / Mac / iPhone / vfsh och undrar om du kan hjälpa mig med lite information?”. Sen följer en lista med tio-femton frågor som i princip alla innebär att jag måste lägga ett par timmar på att fundera, göra lite research, skriva och strukturera informationen i ett svar. Arbete som frågeställaren alltså egentligen ska göra själv men är för lat för att göra.
Ja, folk är lata av naturen. Få tar sig tid och ork att sätta sig ner och göra jobbet ordentligt, en gång för alla, och när de väl gör det så kanske de inte vill ge bort sitt arbete. Så innan du klagar på Twitter, Facebook, i en artikelkommentar eller annorstädes att en applikation till din iPhone för 4-5000 spänn kostar 15 bagis på App Store, eller att du vill ha allt serverat för din uppsats, eller inte orkar söka efter något via Google, ett jobb som tog mig två minuter att hitta på samma sätt, så betänk följande :
Andra finns inte här för att göra ditt arbete. Andra skapar saker för att de är passionerade, intresserade, omtänksamma eller bara för att de har lust att göra det, men det betyder inte att personen i fråga är tillgänglig för att ge bort sitt arbete, och därmed sin tid, för att du inte har lust att lära dig eller göra jobbet själv.
Så betala 15 spänn för en applikation om du vill ha den. Lär dig använda Google. Läs på och gör research i ämnet du vill veta mer om. Köper du en app så stödjer du inte bara personen som gjorde jobbet från början, du tackar också honom eller henne för nedlagt arbete och visar din uppskattning. Gör du research på ett ämne, stort eller litet, så lär du dig destå mer om det och om du ska betygsättas för det så lär du garanterat förtjäna betyget mer.
Jag hjälper gärna andra när det finns fog för det, en vän ska flytta eller en i familjen har problem med sin dator. Men jag vet att jag får något tillbaka någon gång och det gör att det känns värdefullt. En anonym person som ber mig om 2-3 timmars gratis arbete avslutar med “Tack på förhand” skickar ut förfrågningen till alla han eller hon kan hitta och det är bara respektlöst.
Den här typen av texter har skrivits tidigare. Nu är det min tur.
Har ni tänkt på hur folk inte trycker upp grepplåset på bensinpumparna numera? De sätter in pumpmunstycket i sin hållare igen utan att ta loss låset. I de flesta fall fattar pumpen det och börjar inte pumpa förrän du låst upp och sen trycker in låset igen, men vid ett tillfälle har jag till min stora förvåning fått bensin över halva bilen för att låset var paj.
Har ni tänkt på hur folk i mataffärerna inte ställer ned sin matkorg efter sig? Eller, om de nu gör det, kastar ned den och om den landar snett så bryr de sig inte?
Har ni tänkt på hur folk aldrig använder blinkers längre? I rondeller är detta särskilt idiotiskt eftersom det förklarar för mig och alla andra var personen egentligen ska köra.
Har ni tänkt på hur folk kör förbi hela bilköer och sedan, så långt fram som möjligt, tränger de sig in för att de ser en lucka på en halvmeter. Sak samma att det kan vara 200 bilar i kön bakom dem, att åtminstone 200 personer blir ännu något senare till jobbet för att en person inte kan finna sig i att stå i kö, precis som alla andra? Vad värre är, köerna uppstår delvis på grund av att folk gör på det här sättet.
Har ni ens funderat över att de allra flesta inte säger tack länge? Du vet, någon kommer fram till dig på stan och frågar om vägen, och du tar dig tid och förklarar noga. När du är klar, får du på sin höjd ett “okej”, och sen vänder de sig om och bara går.
Har du tänkt på att en person framför dig låser upp dörren med sitt passerkort i garaget på jobbet, och både hör och ser att du kommer, men skiter i att vänta två sekunder för att du ska slippa ta fram ditt passerkort?
Har du tänkt på hur personer dagligen gör allt de kan för att slippa hålla hissen åt dig?
Nån som tränger sig före dig i kön på lunchrestaurangen? De pratar ofta i sin mobiltelefon, eller knappar bara på den för att slippa möta din blick. Ursäkten brukar vara nåt i stil med “jaha, stod du också i kö? där ser man!” och i 50 procent av fallen står personen kvar.
Kanske är detta typiskt svenskt. Kanske är det extra typiskt för Stockholm för denna stad, och denna kommun och detta län är troligtvis det minst trevligaste i hela norra Europa. Tyvärr tvingas jag bo här.
Det finns, givetvis, inget sätt att lösa detta, annat än att påpeka för andra när de gör fel. Svenskar gör väldigt sällan det, men testa det får du se – det är både intressant och roligt.
Sitter du en bilkö? Ha max en meter till bilen framför.
Ska du in i en rondell? Kommer det en bil som inte visar var den ska med sin blinkers, så kör bara in (förutsatt att det inte orsakar en kollision, givetvis).
Kör någon som en tvättäkta idiot på motorvägen och därmed riskerar ditt och andras liv? Ring polisen och ge dom registreringsnumret om du hann uppfatta det.
Lämnar någon varukorgen på ICA kvar på hyllan vid kassabandet? Fråga personen om han eller hon är klar med korgen och oavsett svaret, be dem ta bort den efter sig.
Ser du nån gräva i lösgodislådorna med händerna? Påpeka hur jävla äckligt det är (jag har gjort det, och svaret jag fick då var ordagrant “Men, jag skulle ju bara ha några stycken!”).
Någonstans har vår gemensamma uppfostran och vardagshyfs gått förlorat i en ständig vilja och ambition att tränga oss före alla andra, att sko sig på alla andra och att till varje pris skita i alla andra för vår egen vinnings skull.
Den enda lösningen är att vi får börja uppfostra varandra igen, så vi visar varandra lite vanlig, jävla hövlighet.
Med tanke på att Koss PortaPro lanserades 1984 (ni vet, på 80-talet…) så är det helt galet att i princip ingen har lyckats toppa varken ljudkvalitet eller konstruktion efter detta. Inte ens Koss själva, och gudarna vet att de har försökt.
Vill man inte ha hörlurarna hängandes eller inkörda i öronen så finns det inga bättre lurar. Ljudkvaliteten är helt enorm. Sen är designen så där härligt retro-läcker också, den har alltid varit, och är fortfarande, lite smågalen men det gör verkligen ingenting.
Ett stort plus är också att man har livstidsgaranti på sina Koss PortaPro. Går något sönder har Koss en webbsida där man kan fylla i vad som gått sönder och sen får man de delarna överskickade helt gratis. Jag har själv använt den tjänsten flera gånger och mina lurar, som jag köpte för snart tio år sedan, fungerar fortfarande efter att ha bytt ut bygeln två gånger.
Priset då? 500 spänn. Värt varenda öre.
Sofo, Sthlm – stadsdelen där folk äter dyr hemlagad glass och hipsters i stora sjalar cyklar runt på cyklar utan bromsar. I Nytorgets lekpark står lattepapporna och gungar sina barn, jämför Iphone-apps och diskuterar hur man får till den rätta elasticiteten på surdegsbrödet.
Här ligger Stadsmissionens secondhand och Acnebutiken på samma gata. Vill man handla halvfabrikat gör man bäst i att göra det efter mörkrets inbrott. Begreppet Sofo (South of Folkungagatan) var fånigt redan när det myntades och jag vet inte om det går att yttra det utan ironi. Mer än något annat fungerar det som en påminnelse om att Stockholm gärna vill vara en storstadsmetropol som New York och London, men inte är det.
Spenaten äger.
Not only is there no god, but try getting a plumber on weekends.
- Woody Allen
Jag tycker att allt marknadsföringsarbete bör vara affärsutvecklande. Att det faktiskt är marknadsavdelningens arbete att ha känselspröten ute. Att marknadsavdelningen borde vara det departement som är bäst beskaffat att tolka marknadens behov.
De som ska sondera terrängen och kunna ge utvecklingsavdelningen ledtrådar om vilken sorts produkter som folket vill ha. Tyvärr funkar det sällan så. Utan marknad får ofta den tveksamma äran att sminka grisen. De får hedersuppdraget att sälja pryttlarna en lika maktfullkomlig som infantil styrelse bestämt att folket vill ha.
Skönt när reklamare sätter ner foten.
Såg ett reportage på nyheterna häromdagen. Det satt en ’kampanjarbetare’ i Mona Sahlins turnébuss och tittade in i kameran – och sa helt seriöst att det är alliansens fel att pensionärer får plocka tomburkar och att de inte hade behövt göra det med en annan regering.
Med detta kvalade denna levnadsfattiga intelligensreserv rakt in på min lista över de tre miljoner främsta anledningarna till att inte ha Mona Sahlin som statsminister. Ja, kanske inte han – men faktumet att Mona Sahlin delar turnébuss med honom. Hur många andra snillen delar hon sin resa med?
Min röst kommer nog att gå till Reinfeldt. Inte till moderaterna. Jag inser att det är samma sak, men det känns bättre att säga att man röstar på Reinfeldt. Han är cool, påläst, stadsmannamässig. Han snackar inte gojja, och han undviker inte frågor.
Jämför honom med Mona Sahlin så framstår den senare som ganska karaktärslös och, inte minst, som en traditionell och hal politiker som vi alla lärt oss att förakta.
Frågan om presstödet har ju varit uppe på tapeten ett antal gånger de senaste åren. Häromveckan aktualiserades den igen när extremhögerns tidning Nationell Idag kunde kvittera ut presstöd på dryga två miljoner kronor per år från staten.
Upprörda röster har höjts om detta, men det talas mindre tyst om att ett antal vänstertidningar också får pengar, eller varför inte Svenska Dagbladet? Jag sympatiserar varken med vänstern eller högern, extrem eller normal, och har inte ett stort behov av att sträcka ut högerhanden rakt i luften i tid och otid (läs: jag är varken rasist eller nazist), men presstödets hela syfte är ju att stödja tidningar och på så sätt bidra till att även mindre grupper i samhället kan få komma till tals. Från Wikipedias sida om presstödet:
Under 1950-talet lades många dagstidningar ner runt om i Sverige. Städer som tidigare haft flera tidningar hade bara kvar en ledande tidning. Detta förde fram de första diskussionerna om att främja en mångfald. Man vill säkra en politisk opinionsbildning och demokratin hos medborgarna. I början av 1960-talet följde statliga utredningar i frågan. Problemen gällde framförallt andratidningarna som brottades med vikande upplagesiffror.
Om det beroende av innehållet skulle börja silas och väljas mellan tidningar som är berättigade till presstödet så har vi en olycklig situation i det här landet. Då kan vi lika gärna skrota yttrandefriheten och via grundlagen inskränka i mediernas oberoende och obundna ställning i det här landet, och där vill vi garanterat inte vara.
Andra medier om denna fråga: DN:s ledare, Dagens Medias redaktionsblogg, Journalisten.
